tisdag, december 22, 2009

De 25 bästa filmerna under 2000-talet

Jag räknar år 2000 till 2000-talet, trots att vårt nya årtusende egentligen startade 1 januari 2001. År 2010 räknar jag som ett nytt decennium. Därav alla dessa listor...

Jag kunde alltså inte begränsa mig till 10 denna gång, inte ens 20, utan det blev 25 filmer.

25. High Fidelity (2000)

En fantastisk liten film om ensamhet, musiknörderi och jakten på kärlek. Jack Black är smått oförglömlig som skivbutiksbiträde, men bäst är huvudrollsinnehavaren John Cusack, som spelar Rob, en musik- och göra-topp-5-listor-beroende skivaffärsägare som vägrar växa upp. Rob bestämmer sig för att söka upp tidigare flickvänner och fråga varför de gjorde slut.

"Are they listening to pop music because they are miserable? Or are they miserable because they listen to pop music?"





24. Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (2007)

En musikal, faktiskt. Normalt sett har jag svårt för det som filmgenre, men ibland funkar det. Som när Tim Burton och Johnny Depp slår sig samman och gör en filmmusikal om Sweeney Todd, den mordiske barberaren på Fleet Street, som är en form av tidig "urban legend".

Egentligen en simpel "hämnd"-rulle, men med en twist. Och fantastiska sångtexter. "Oh we have some shepard's pie pepperd/with actual sheperd"



23. The Wrestler (2008)

Jag trodde, precis som många andra, att Mickey O'Rourke var slut på riktigt. Han äger den här filmen från början till slut, och bevisar att han fortfarande kan leverera. Det finns ganska stora likheter mellan rollkaraktären Randy "The Ram" Robinson och O'Rourkes levnadsöden. Kanske vetskapen hos tittaren gör att skådespeleriet lyfts ytterligare. Hur som helst är det en oerhört vacker film om utanförskap, kärlek och den mänskliga kampen om ett sammanhang, och att få vara någon.




22. No country for old men (2007)

Bröderna Cohen har gjort många minnesvärda filmer, och ofta är karaktärerna än mer minnesvärda. I denna film snubblar huvudkaraktären över en massa pengar och döda kroppar. När han bestämmer sig för att "ta tillvara" på tillfället får han en av filmhistoriens iskallaste mördare (med en av de mest o-mordiska frisyrerna någonsin) - Anton Chigurh - efter sig. Filmen är en enda lång flykt från denne tämligen saktfärdige, men ytterst metodiske, mordmaskin.

Som ofta med Cohenbröderna är fotot bländande snyggt. Förutom Javier Bardem, som spelar Chigurh, gör också Tommy Lee Jones en bra prestation som sheriff i jakt på sanningen.




21. Spider-Man 2 (2004)

Den bästa i serien enligt många, och även mig. För att en superhjältefilm ska bli något utöver det vanliga så behöver den en skurk i högform. I Spider-Man 2 är det Doctor Octopus, lysande spelad av Alfred Molina. I princip lyfter han själv tvåan till en högre nivå än de övriga filmerna i serien.

Istället för ett klipp från filmen blir det ett potpurri från alla tre filmerna med en annan viktig karaktär: J Jonah Jameson!




20. The Patriot (2000)

Vakna läsare börjar kanske notera ett mönster, som jag själv noterar nu. Undertecknad gillar uppenbarligen filmer på hämnd-temat, i synnerhet med starka motpoler (skurkar) till den som ska hämnas (hjälten).
Mel Gibson (innan han blev halvgalen) spelar en veteran från Sjuårskriget (även känt som the French-Indian war) som motvilligt dras in i det amerikanska frihetskriget som en hämndaktion mot engelsmännen i allmänhet och Colonel Tavington (briljant spelad av Jason Isaacs) i synnerhet.

Upplägget påminner inte så lite om en annan Gibson-film, Braveheart (1995), med den skillnaden att Braveheart är lite bättre. Trots att Isaacs alltså glänser som sadistisk brittisk officer.




19. American Psycho (2000)
Christian Bale har inte bara spelat Jum-Jum i "Mio min Mio" (1987) utan också Patrick Bateman, en sann psykopat i ordets otäckaste bemärkelse. Denne sanne materialist mördar utan större anledning, driven av en sjuklig självcentrering, avundsjuka och ibland ren tristess.

Bale gör filmen.

Inbäddningsfunktionen är avstängd på en av mina favoritscener från filmen, så för att se den får ni helt enkelt klicka här.


18. Star Wars: Episode III - Revenge of the Sith (2005)

George Lucas vågade faktiskt göra nya Star Wars-filmer. Dessvärre var de två första nya (episod I och II) besvikelser, iallafall för mig. De nådde inte alls upp till sina tre föregångare (episod IV, V och VI från 70- och 80-talet).

Jag hade därför inga större förväntningar när det var dags för Episode III - Revenge of the Sith. Men mina farhågor kom på skam, för detta är faktiskt en mycket bra film, och den är helt i paritet med åtminstone Star Wars: Episod IV - A new hope (1977). Jag trodde att Lucas skulle få svårt att knyta ihop de nya filmerna med de gamla, men han överraskade mig rejält.

Episod III har ett helt annat mörker än sina två närmsta föregångare. Även om jag har ytterst svårt för Hayden Christensen som Anakin Skywalker så är han uppenbarligen bättre på att spela fallande hjälte än smörig älskare. Effekterna är alltid centrala i alla Star Wars-filmer, och här känns det som om Lucas träffat mitt i prick; det är alldeles lagom med storstilad grafik och vansinniga kameraåkningar.




17. Snatch (2000)
Aaah, förväxlings-action-kriminaldrama. Kan ses som en uppföljare till "Lock, Stock & Two Smoking Barrels" (1998). Guy Ritchie kunde, åtminstone förr, göra underhållande filmer. Storyn kretsar kring en enorm diamant på vift, samt de stackars huvudkaraktärna Turkish och Tommy, som dras in i ett virrvarr av uppgjorda boxningsmatcher, organiserad brottslighet, våld och bisarra figurer.

Filmen introducerar åtminstone två i princip kultförklarade karaktärer. Brad Pitt spelar Mickey, en granithård och pratglad "pikey" som bor i en husvagn med sin mamma, samt givetvis skurkbossen "Brick Top", som dominerar nedanstående scen totalt:





16. Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl (2003)

Den första, och bästa, filmen i Pirates of the Caribbean-serien. Unge och vidrigt perfekta Will Turner (spelad av Orlando Bloom) tvingas samarbeta med den dekadente, välbereste, självgode och allmänt rockstjärneaktige kapten Jack Sparrow (majestätiskt spelad av Johnny Depp) för att rädda sin kärlek, guvenörsdottern Elizabeth Swann (Keira Knightley).

Pirater är alltid roligt, och Depp gör kanske sitt livs roll i den här filmen. Samtidigt som filmen är full av humor så finns det också en ibland en rätt otäck stämning. Den går inte heller till fullständig överdrift vilket de två efterföljarna tenderar att göra. Genom att vara något så när realistisk och lite allvarlig i botten så får också de humoristiska inslagen en resonansbotten som förstärker dem.

Plus också till effekterna, miljöerna och kläderna. Snålat har de inte. Plus också för de fina Monkey Island-referenserna.




15. The Lord of the Rings: Return of the King (2003)
Alla Lord of the Rings-filmerna är fantastiska. Den tredje filmen lyckades inte hänföra mig som de första två, vilket inte är så konstigt. Man vänjer sig, även vid det fantastiska.


14. Terminator: Salvation (2009)
Har alltid gillat Terminator-serien. Till och med den mindre lyckade Terminator 3: Rise of the Machines (2003). Här är det lite mer back to basics, med "normal postapokalyptisk teknologi" snarare än ultrafuturism. Eftersom filmserien bygger så mycket på tidsresor och dess följdkonsekvenser är det ibland svårt att bestämma sig för om en film utspelar sig före eller efter någon annan. Terminator: Salvation utspelar sig egentligen före både Terminator 1 och 2, men samtidigt i framtiden, år 2018, innan någon T-800 (Arnold-cyborg) skickats tillbaka i tiden. När filmen utspelar sig håller Skynet faktiskt på att utveckla just T-800:an, som ska ersätta den äldre men likväl livsfarliga T-600:an.

Det här är action på hög nivå. Otroliga effekter, bra skådisar och dessutom toppat med ett förhållandevis vettigt manus. Christian Bale (som spelar John Connor) är alltid solid, minst, och Sam Worthington är mycket bra som Marcus Wright, en man som vaknar upp med minnesförlust efter många år.

Vill man ha en spoiler så kan man klicka här. 13 sekunder in i det klippet jublade hela biosalongen. Det var mäktigt.


13. O Brother, Where Art Thou? (2000)
Ännu en bröderna Cohen-film och ännu en musikal. Baserad på "Odyssén" och full av fantastisk musik. Så kan man sammanfatta historien om de tre fångarna som rymmer från straffarbete för att hitta det nedgrävda bytet från en bankstöt, och återförenas med sina familjer. På sin resa under 1930-talets och depressionens amerikanska södern träffar de på många märkliga figurer, både vänligt sinnade och fientliga.

Som alltid med Cohenfilmer är det snyggt filmat från första till sista rutan. George Clooney gör en strong insats, och det gör även hans två följeslagare (John Turturro och Tim Blake Nelson). Men det som mer än allt annat lyfter filmen är den tidsenliga musiken. Soundtracket och miljöerna ger verkligen helt rätt känsla av 30-tal och den amerikanska södern.




12. King Kong (2005)
När han var klar med Lord of the Rings-trilogin ville Peter Jackson göra något annat. Han ville göra en egen version av sin favoritfilm: King Kong (1933), och som han gjorde det! Jacksons version följer originalet - i vissa scener till punkt och pricka. Att han gjort filmen av kärlek till mediet och till originalfilmen (samt för 20 miljoner dollar) skiner också igenom i de många referenser till 1933 års version som förekommer i filmen.

I korthet handlar filmen om den entusiastiske filmskaparen Carl Denham i 1930-talets New York som vill spela in en film på den mystiska Skull Island, bara för att upptäcka att den bebos av vildar och en jätteapa. Denham och hans medföljande expedition råkar ut för en massa faror och bestämmer sig för att försöka fånga in apan, och rädda den tänkta filmens leading lady, som blivit kidnappad av den kärlekskranka primaten.

Jack Black, som spelar Carl Denham, visar att han faktiskt är en riktigt kompetent skådis även utanför sina normala komediroller. Även Adrien Brody, som spelar (pjäs)författaren Jack Driscoll, gör en god skådespelarinsats. Filmens storhet bygger dock inte så mycket på karaktärerna, utan på grundmanuset och effekterna. Jackson är som vanligt generös med 3D och datoranimering, men utan att man egentligen märker det, en konst han är världsbäst på.




11. Borat (2006)
Jo, ja, jag är fullt medveten om att detta är en film man antingen älskar eller hatar. Själv älskar jag Borat, eller "Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan" som den egentligen heter.

Sacha Baron Cohen spelar Borat, en Kazakstansk reporter som under sina resor i USA följs av ett filmteam. Filmen är alltså en slags fejkdokumentär blandat med dolda kameran, de övriga deltagarna i filmen vet nämligen inte om att Borat i själva verket är påhittad.

Stackars Borat, som ska undersöka den amerikanska kulturen på uppdrag av sin regering, blir istället kär i Pamela Anderson och beger sig ut på en kust-till-kust-resa för att hitta henne. På vägen träffar han många intressanta och helt äkta amerikaner, som tvingas utstå de mest märkliga kulturkrockar och även Borats oblyga rasism, sexism och homofobi. Genom att låta människor möta dessa, extrema och ovanliga åsikter, skapar Sacha Baron Cohen intressanta möten och stor satir över den, på ytan välpolerade, anglosaxiska kulturen.

Här får Borat både körlektion, och en lektion i kvinnors rättigheter:



10. Sin City (2005)
En svartvit serievärld, befolkad nästan uteslutande av kriminella element och mer eller mindre korrumperade poliser. Frank Miller är en av historiens stora serietecknare, och när regissören Roberto Rodriguez (Desperado, From dusk till dawn, Once upon a time in Mexico) fick sätta tänderna i manuset uppstod en helt banbrytande film.

Sin City är en form av framtids-dystopi över samhällets utveckling. I staden får vi följa tre olika huvudpersoners öden. Den efterlyste med ny identitet, den jagade som blivit anklagad för ett mord, samt den nyss utsläppte och faktiskt hederlige polisen. Både dessa huvudrollsinnehavare och olika bipersoners historier korsas under filmens gång (bland annat spelar nyligen avlidna Brittany Murphy en servitris som dyker upp i ett par av berättelserna).

Karaktärer att minnas finns det gott om. Filmen är i extremt kontrasterad svartvitt, med enstaka färgklickar på detaljer som Frank Miller vill lyfta fram. Det kan vara läppstift, ögonfärg, eller hudfärg. I vissa avsnitt blir filmen helt i färg, men det är knappt man märker det, märkligt nog. Filmens storhet ligger i karaktärernas utformning och deras inre monologer. Den är också oerhört snyggt filmad.





9. Finding Nemo (2003)

Walt Disneys och Pixars bästa samarbete. Finding Nemo, eller "Hitta Nemo", har allt som en riktigt bra Disneyfilm ska ha, och lite till. En bra story, roliga karatärer, glädje och sorg och så förstås otroliga miljöer och animationer.

Filmen tar verkligen tillvara på alla havets möjligheter, alla färgnyanser, alla vattnets egenskaper. Historien om Marlin som försöker hitta sin son Nemo är något av en odyssé i havsdjur, där flummiga sköldpaddor och giriga måsar är de mest minnesvärda karaktärerna.

Finding Nemo är den perfekta familjefilmen. Nån sån måste jag ju ha på listan, inte sant? Den har något för alla, precis som en riktigt bra Disneyfilm ska.




8. Kill Bill Vol. 2 (2004)
Återigen hämndtemat. Den här gången är det verkligen bara hämnd. Quentin Tarantinos Kill Bill-filmer handlar om karaktären The Brides hämnd på de som förstörde hennes liv. Hennes mål är ett enda: att döda dem alla, i tur och ordning, och allra sist Bill.

Man kan egentligen säga det om nästan alla Tarantinos filmer. Att grundhandlingen är rätt enkel, eller till och med simpel. Det som gör hans filmer så bra är istället dialogerna och karaktärerna. Visst, du har en grundstory, men det är inte historien om historien som är i fokus, utan historien om karaktärerna. Och i Kill Bill vimlar det av superba dialoger och välmejslade karaktärer.

Som vanligt när Tarantino gör film så är det nördigt referensrikt och mycket spaghettiwestern- och 70-talsmusik. Han får det alltid att fungera, märkligt nog. Tarantino är också, i mitt tycke, oöverträffad bland nu aktiva regissörer när det gäller bildspråk. Bröderna Cohen gör vackra filmer, Peter Jackson gör snygga filmer, men Tarantino gör fanimej konst av varje bildruta.




7. Gladiator (2000)
Hehe. Ännu en film med hämnd som huvudtema. Innan den romerske kejsaren Marcus Aurelius dör/mördas utnämner han General Maximus (Russell Crowe) till sin efterträdare, för att återställa makten till senaten. Detta uppskattas inte av sonen, Commodus, som dömer Maximus till döden och utplånar hans familj.

Gladiator satte en ny standard för historiska actionäventyr. Det kom många filmer under 00-talet som tydligt inspirerats av Ridley Scotts mästerverk, men ingen kom egentligen i närheten. Varför? Ja, delvis för att Gladiator är en mycket stark film rent hantverksmässigt givetvis, men också för att karaktärerna är mer mångbottnade än i de flesta andra filmer som försöker efterlikna den.

Ta Commodus exempelvis. Joaquin Phoenix spelar honom som Eric Clapton spelar elgitarrr, det vill säga omänskligt bra. Han är ingen simpel ond skurk, utan en självdestruktiv men ändå egocentrisk psykopat. Som jag skrivit tidigare på listan: väl genomarbetade motpoler (skurkar), karaktärer av kött och blod, lyfter alltid filmer. Det är inte sällan som den onda karaktären är mest och bäst ihågkommen.

För övrigt ser jag fram emot nästa Ridley/Crowe-samarbete, som också det är en film med historiskt tema. I maj nästa år ska Robin Hood ha premiär. Kan de upprepa succén med Gladiator, tio år senare? Vi får väl se.




6. The Lord of the Rings: The Two Towers (2002)

Den andra filmen i trilogin är den jag anser har bäst actionscener. Om jag bara ska bedöma filmer efter stora krigsscener och skildring av slag, så är det här förmodligen världens bästa film. Den är bättre än den tredje filmen, jag tycker den här har större djup och tar mer tid på sig för att utforska världen och berätta historien.

Plus alltså de mastodontiska slagen. Attacken mot Helm's Deep var det häftigaste jag sett i filmväg när jag såg den på bio, och den känslan lever kvar och spelar förstås in när jag rankar filmen så här högt.




5. Moulin Rouge! (2001)
För dess musik. För den galna idén att tonsätta en musikal som utspelar sig år 1899 med musik från 80- och 90-talet. För modet att låta Nicole Kidman sjunga, när hon aldrig gjort något liknande förut (Ewan McGregor, den fuskaren, hade tydligen sjungit i filmer tidigare). För kläderna, för miljön, för mustascherna. För kärleken, sorgen, hatet.




4. The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)
Det går inte att komma ifrån att en sån här lista baseras inte bara på filmernas kvalitet, utan också på ens personliga upplevelser av filmen som sådan. Den första filmen i LOTR-trilogin var den som gjorde överlägset mest intryck på mig - jag vet inte hur många gånger jag sett den - och det avspeglas i att jag sätter den högst av de tre.

Peter Jacksons trilogi är ett mästerverk. I denna första del sätts tonen för hela schabraket, och vilken ton sen! Jag satt bara och gapade över miljöerna, ljussättningen, effekterna, kameraåkningarna och karaktärsdesignen första gången jag såg den. Det är mitt överlägset största filmminne, och första gången jag upptäckte att jag inte längre kunde se - även om jag kunde misstänka - om något var datorgrafik eller inte.

Därför är The Fellowship of the Ring mest episk för mig, en sann mastodontfilm i dess allra bästa bemärkelse. Det den saknar i stora krigsscener tar den igen med råge när Tolkiens värld i maklig takt rullas ut för våra ögon.


3. Inglorious Basterds (2009)
Vågat högt med tanke på att jag bara sett den tre gånger? Inte alls. Redan första gången jag såg den, på bio, så visste jag att detta kommer vara en absolut favorit många år framöver.

Tarantino gör det alltså igen. Grundhandlingen är tämligen enkel: Hämnd. Oväntat va? En grupp amerikansk-judiska soldater ska infiltrera tredje riket och döda så många nazister de kan, och en fransk-judisk flicka gömmer sig under falsk identitet. That's about it.

Som vanligt lyfter Tarantinos dialoger filmen. Det som annars skulle varit en snygg (konstnärlig, rent av) våldsfilm blir istället en väldigt våldsam thriller. Mellan allt skjutande och dödande är det långa tagningar, med långa dialoger. Det ligger alltid något otäckt och lurar i denna film, i synnerhet i de scener där naziofficeraren Hans Landa (Oscar-statyett-välspelad av Christoph Waltz) tar plats.

Christoph Waltz gör verkligen en insats i absolut världsklass. Han har liksom förmågan att, med ytterst små medel, få Hans Landa att växla mellan belevrad gentleman och mordisk psykopat. Leendet tynar bort, den vänliga blicken blir plötsligt stenhård, tonfallet blir inte högre men meningarna kortare. Man anar monstret bakom fasaden hela tiden, och det är mycket otäckare än att få se monstret hela tiden.

Som alltid är det vansinnigt snyggt. Tarantino kan förmodligen inte göra en ful film. Musiken sitter också som en smäck. Skådisarna gör ett bra jobb överlag, Brad Pitt är emellanåt hysteriskt rolig som sydstatsofficer. Jag gillar också verkligen att Tarantino låtit tyskarna prata tyska, och engelsmännen engelska, och fransmännen franska - istället för att låta alla prata engelska med brytningar. Det funkar alldeles utmärkt, och jag hoppas så många som möjligt tar efter.

Så sammanfattningsvis: en mycket snygg, välspelad, otäck, våldsam och även ibland rolig film.

Trailer finns här.


2. Kill Bill Vol. 1 (2003)
Tarantino igen? Är han galen? Ja, det är mycket möjligt. Hämnd. Film som konst. Våld. Dialoger i världsklass. Karaktärer utan motstycke i andra actionfilmer. Kitsch. Kanske världens bästa soundtrack någonsin.

Kill Bill Vol. 1 är ungefär som Vol 2. fast mer av allting. Det känns lite som Quentin Tarantino brände sitt bästa krut på första delen, men det gör ingenting. Vi har ju del 1 att glädjas åt tack vare det.





1. Batman: The Dark Knight (2008)

Ja, detta är decenniets bästa film. Den kombinerar alla viktiga element till den bästa helheten. Manuset har allt ett bra manus ska: en spännande solid story som engagerar, överraskar och som naturligt kan växla tempo beroende på scen. En dialog som känns trovärdig, som är rapp, humoristisk. En miljö och scenografi som klarar av att förstärka både manus, dialog och kostymer. En regissör som kan hantverket, och som vet hur man använder kameraåkningar, vinklar och inzoomningar till bästa effekt. Samt, givetvis, oerhört välcast:ade skådespelare, som dessutom levererar antingen vad de ska - eller lite till.

Jag säger det igen. Motpolen, eller som man säger inom författarkonsten, antagonisten, är oerhört viktig för att en film av denna typ ska bli framgångsrik. I The Dark Knight ställs Batman mot Jokern. Som alla säkert är fullt medvetna om spelas han av Heath Ledger, som fick en postum Oscar för sin fullständigt briljanta gestaltning. Han tar en väl etablerad karaktär och gör honom till en helt egen, mycket mer trovärdig och otäck, personlighet.

Så mycket har sagts om Ledgers prestation att jag stannar där. Det är inte bara han som briljerar. I princip alla roller är utmärkt tillsatta och i princip alla levererar. Christian Bale (han har tre huvudroller på min topp 25-lista, är han månne då decenniets skådis?) är i mitt tycke den givet bäste skådisen som gestaltat Batman, och han gör dessutom en mycket, mycket trovärdig och flerbottnad Bruce Wayne (vilket inte ska underskattas).
Aaron Eckhart, som spelar Harvey Dent, är en annan som gör en prestation utöver det vanliga. Liksom Gary Oldman, alltid sevärd - en skådis med väldigt hög lägstanivå.

Jag har vridit och vänt på listans fem första filmer, och till sist kommit till denna slutsats. Ser man till helheten så är Batman: The Dark Knight 00-talets bästa film. Det finns snyggare filmer, det finns roligare filmer, läskigare filmer och filmer med bättre dialoger; men i slutänden kan du inte slå ett komplett och rejält hantverk.





Bubblare på ovanstående lista är:
Wall-E (2008), Shrek 2 (2004), Walk the Line (2005), The Others (2001)

14 kommentarer:

Elca sa...

Men alltså. The Patriot? American Psycho? King Kong? Och The dark Knight så högt som etta?

Jag tror aldrig jag varit så oense med dig när det gäller populärkultur som nu.

Jag planerar också 00-tals listor. Men jag hinner ju aldrig skriva ner dem. Dumt.

Och för ordningens skull. Ewan McGregor har väl ändå sjungit på film innan Mouline Rouge också? Jag vill minnas att han sjöng åtminstone några av låtarna i Velvet Goldmine.

Basse sa...

Haha, och då har jag inte ens börjat med listan över de bästa låtarna eller albumen på 00-talet...

The Patriot lever högt på Jason Isaacs slemme engelsman, det erkännes. Men det räcker för en plats på listan. King Kong är ju svinbra? Eller? Va?

Som sagt, jag kunde inte ta mig kring och förbi att The Dark Knight har allt.

Har Ewan sjungit innan Moulin Rouge? Det var som fan. Men inte Nicole Kidman väl? Har inte sett Velvet Goldmine, du har säkert rätt. *korrigerar*

Basse sa...

Sen är det OK om inte alla tycker om min lista. Jag väntar t ex på två upprörda personers kommentarer, där den ena kommer tycka att Spider-Man 2 är för lågt placerad, och den andra kommer klaga för att inte Eternal Sunshine of the Spotless Mind är med...

Bawar sa...

Jag har inte ens börjat med 00-talets bästa tv-spel än och du har redan gått från spel och serier till filmer. Nää, imorgon ska jag också lägga upp mina listor, hehe.

Bex sa...

Ska inte gå in på djupare analys här; det är bara att inse att vi har filmsmak som är både lik och olik samtidigt. För mig varvas det mellan "självklart" (No Country, Sin City och Moulin Rouge) och "varför?" (Sweeney Todd, Borat och King Kong), fast det är få filmer jag egentligen saknar på listan. Det skulle i så fall vara Pans Labyrint, Stardust, The Ring samt Wall-E som du nämnde men som jag tycker är bättre än Nemo.

Jag har fortfarande inte sett Dark Knight, men från vad jag hört om den, och med tanke på att jag till skillnad från dig inte har så mycket till övers för Christian Bale, tror jag inte att den skulle komma med på min lista. Men det är som sagt bara spekulation.

Det enda sista jag kan anmärka är att det är en väldigt Hollywood-centrisk lista, fast det är väl sådana filmer du sett för det mesta också...

Basse sa...

Bawar: Jag vet, jag rockar. Återstår egentligen bara musiken, vilket kommer bli svårast...

Bex: Borat inser jag att många har svårt för. Men detta ogillande mot "King Kong" (även Ewa tog ju upp just den)? Det är ju en fantastisk äventyrsfilm.

Jag har faktiskt inte sett Pans Labyrint, även om jag hört att den ska vara helt okej. Svårt att ta med hur eller hur.

Och ja, listan är väldigt Hollywood-centrisk. De enda filmerna "utifrån" som jag haft under övervägande är "Spirited Away" och "Skenbart".

Peterman sa...

Hihi, jag har sett exakt hälften av filmerna på din lista (12 hela + halva Borat).

Håller nog med om Spiderman 2. Molina var lysande som anti-skurk.

Har aldrig varit särskilt imponerad av Star Wars och ser ingen kvalitetsskillnad mellan de gamla och de nya filmerna, förutom att de nya har mer avancerade effekter (har dock inte sett ettan).

Sin City var ett visuellt mästerverk, men storyn var för mycket omotiverat ultravåld för att jag skulle gilla den ordentligt.

Pirates, Oh brother..., Gladiator och Moulin Rouge är bra allihop. Särskilt Oh brother... - har hittills inte sett en dålig eller ens medelmåttig Coen-film (har inte heller sett NCFOM).

LOTRFOTR var vacker som en dag, men berättelsen berörde mig knappt. Har inte sett resten, men har läst böckerna (ettan är segast även i bokform).

Jag rankar Batman Begins snäppet högre än The Dark Knight. TDK hade den meningslösa subplotten med den kinesiska revisorn, det meningslösa teknikrunket med mobiltelefonavlyssningen, och försökte vara två filmer i en (Jokern/Twoface). Harvey Dents förvandling gick för fort, och Jokern glömdes bort på slutet. Heath Ledger var helt makalös, men han väger inte upp bristerna ensam.

Jag har nog egentligen inte sett så mycket ny film det senaste årtiondet. När jag tänker på filmer jag rankar högt, är det väldigt mycket 90-tal (Léon, The usual suspects, American Beauty, Being John Malkovich, Fight Club, Truman Show...). Kanske ett ålderstecken?

Jag vet inte vem den andra personen är, men jag kan hålla med om Eternal sunshine... (samma manusförfattare som Being John Malkovich, för övrigt). Annars har Christopher Nolan gjort bra grejer förutom Batman: Memento och The Prestige.

Fler tänkbara kandidater: Erin Brockovich, Kejsarens nya stil, V for Vendetta, Casino Royale, och säkert minst en var från Pixar, Dreamworks och Studio Ghibli. Men det känns fortfarande inte som på 90-talet...

Bex sa...

Mitt största problem med King Kong är att den är aaaaldeles för lång, och jag har som många vet något av en vendetta mot onödigt långa Hollywoodproduktioner. Historien är överallt, den är överdrivet svulstig, och jag blir helt enkelt uttråkad av den.

Men det är bara min åsikt eftersom du frågade. Det är ju din lista och tycker du att den är bra ska den givetvis vara med.

Bearwalk sa...

Jag tänker faktiskt inte klaga på Spider-Man 2:s placering. Den var med, det var det viktiga. Och så länge en Christopher Nolan-film hamnar överst, så är jag nöjd. (Även om just The Dark Knight inte hade varit mitt val av alla hans mästerverk...)

Jag förstår svårigheterna med King Kong. Den griper tag för stunden, men den extrema längden och förutsägbarheten gör den svår att ta in.

Du valde helt rätt favoritscen ifrån American Psycho!

Vill bara rekommendera Bolt. Fick mig att skratta och gråta mer än Finding Nemo.

Basse sa...

Det är konstigt det där med preferenser. Jag gillar att King Kong är lång och mastodont:ig, det ska en film om en jätteapa vara :D

Peterman: Skillnaden mellan nya Star Wars och gamla Star Wars är dels givetvis att de nya har snyggare effekter, men primärt att de gamla har mycket bättre plot och skådisar. I Ep III finns dock en plot, och skådisarna gör vad man kan begära, därför är den bättre än Ep I och II.

(den andra personen som kommer (eller redan har, på Facebook) klaga på Eternal Sunshine... är Saga)

Bex: Åsikter är bra. Då vet jag.

Björn: Jasså? Nu blev jag lite besviken. Kanske ska peta bort Spider-Man 2 till förmån för Indiana Jones och kristalldödskallens rike så får vi se vad du säger då... :D

Bearwalk sa...

Basse: Do it and you die! Spider-man 2 är bättre än kanske 10 av filmerna på din lista, inklusive The Dark Knight (instämmer helt i Petermans minirecension), men rangordnandet är petitesser.

Bearwalk sa...

Kuriosa: Här är en poster till The Dark Knight. Regissören Christophen Nolans nästa projekt heter Inception och har den här postern.

Basse sa...

"Just add water".

Peterman sa...

Jag håller inte med om att original-Star Wars har bättre plot eller skådisar. De första filmernas styrka var en lättsmält hjältesaga med en stor plottwist ("I am your father"), kombinerat med specialeffekter som på den tiden var fantastiska (särskilt med tanke på att budgeten inte var jättehög). Men manus och skådespeleri blir aldrig mer än medelmåttigt, varken i de gamla eller nya filmerna. Inte nödvändigtvis skådespelarnas fel - karaktärerna är bara skrivna så.