Alla läsare tillönskas ett Gott Nytt År!
Istället för Abba får ni lite klassisk U2, här från ZooTV-turnén:
torsdag, december 31, 2009
onsdag, december 30, 2009
Så här blir 2010
Efter alla tillbakablickar är det dags att se framåt. Därför presenterar jag nu en genomgång av vilka händelser vi kan vänta oss under nästa år. Framtidskommittén För Eventuella Och Ibland Härliga Händelser, ett forskningsinstitut som kunde legat i Schweiz, har tittat djupt i kristallkulorna och tebladen och därefter vidarebefordrat nedanstående facit.
Om någon av spådomarna mot förmodan - kristallkulorna och tebladen är både Rättvisemärkta och lokalproducerade (någon annanstans) - visar sig slå fel så införs eventuellt en korrigering någonstans någon gång.
* * *
* * *
Det var spådomarna inför 2010. Eventuella egna observationer i teblad, kristallkulor, grodtarmar eller spritflaskor kan lämnas i kommentarerna.
Om någon av spådomarna mot förmodan - kristallkulorna och tebladen är både Rättvisemärkta och lokalproducerade (någon annanstans) - visar sig slå fel så införs eventuellt en korrigering någonstans någon gång.
* * *
- En stor tysk Kalmaretablering blir känd i slutet av augusti. De lokala socialdemokraterna utnyttjar effektivt detta i valspurten och kör helsidesannonser med sin slogan "Macht schnell, Kalmar!"
- Sverigedemokraterna i Kalmar lägger en motion om att få använda kommunens tjänstebilar när de delar ut sina flygblad. Ett näst intill enigt kommunfullmäktige avslår motionen. Miljöpartiet lägger ett eget förslag om att avskaffa tjänstebilarna till förmån för bränslesnåla bärstolar.
- Kalmar FF inleder allsvenskan dåligt. Nyförvärvet från Brasilien visar sig ha klumpfot och galopperande böldpest, och skickas hem vid sommaruppehållet. Laget återhämtar sig något under hösten, och slutar på en hedrande sjundeplats.
- Fotbolls-VM i Sydafrika ställs in, eftersom FIFA-presidenten Sepp Blatter känner sig "lite krasslig". FIFA beslutar att medaljerna ska lottas ut, och Sverige kammar hem guldet. Detta väcker viss förvåning eftersom vi inte ens är med i VM, men det visar sig efteråt att man förväxlat Schweiz och Sverige. Guldet får vi inte behålla, det ser schweizaren Blatter till.
- Socialdemokraterna i Kalmar blev som bekant år 2009 det första partiet lokalt som gjorde reklam i TV. År 2010 blir samma pionjärer det första partiet som fälls av granskningsnämnden för radio och tv. "Inslaget brister i saklighet" blir nämndens dom.
- Almedalsveckan i Visby slår alla sol- och värmerekord. Åhörarna flockas därför när Lars Ohly ska hålla sitt tal. Kalla kårar svalkar åtminstone, resonerar man.
- Socialdemokraterna och vänsterpartiet i landstinget sprider sitt gamla budskap "heltid en rättighet, deltid en möjlighet" i valrörelsen. Inte heller denna gång informerar man väljarkåren om att det är de egna landstingsråden som avses.
- Kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings bröllop blir en tittarsuccé. Mycket tack vare ett fatalt tryckfel i en tv-tablå, som leder till att halva USA:s befolkning sitter uppe och tittar på "The Swedish Crown Princess and Daniel Wrestling".
- Debatten om Linnéuniversitetets lokaler fortsätter. Kraven på ett sjönära, kommunikationsnära och stadsnära campus uppfylls först när Kalmar slott hamnar i projektgruppens blickfång. "Det bästa av allt? Att de kan dra upp vindbryggan om de känner att världen utanför är alltför ifrågasättande" förklarar en representant för projektgruppen.
- I samma veva beslutas att Kalmarfängelset ska göras om till studentbostäder. Det blir en rekordsnabb och billig anpassning; efter att man dragit in bredband till cellerna är allt klart. "Det bästa av allt? Att de kan låsas in om man känner att de är alltför ifrågasättande" förklarar en representant från en helt annan projektgrupp.
- En av länets politiker ertappas inne på strippklubben i Skogsby. "Jag trodde att det var en avancerad nattklubb, inte en porrklubb", säger han och har därmed säkrat en framtida ministerpost.
- Arenabygget flyter på utan större missöden. Namnfrågan blir aktuell på vårkanten. Förslag som "Ronny Road", "Johnnys Jubelarena" och "Perssons Pantsättning" avfärdas, innan man till sist fastnar för det korta och passande "Borgen".
- Vänstermajoriteten i landstinget överger sin bloggadress landstingsmajoriteten.com efter valförlusten. Den som vill läsa tillrättalagda uttalanden, väl utvalda delar av verkligheten och hyllningsartiklar till det egna ledarskapet får i fortsättningen nöja sig med Korean Central News Agency of DPRK (kcna.co.jp).
- Döpandet av vägar och platser efter nu levande personer fortsätter i Kalmar. På stadsfesten i augusti tillkännages två nya gatuskyltar: "Henrikssons återvändsgränd" (vägen till Salvestaden) samt "Perssons plats" (Stortorget). Eller var det tvärtom?
- Efter att ha förbjudit gungor gjorda av bildäck - eftersom barn som tuggar på däcken enligt rykten kan få cancer - bestämmer sig Kalmar kommun år 2010 för att förbjuda även följande saker, som också är farliga för barn att äta: giftsvamp, ammoniak, gul snö, alkohol, lim, nålar, "sån där klet", asfalt, batterier, andra barn, rå kyckling, svavel, saltvatten och levande djur.
- Patientjournalsystemet Cosmic blir, efter en uppdatering, plötsligt medveten om sin egen existens och försöker förgöra mänskligheten. De flesta är överens om att detta ändå innebär en klar förbättring.
- Modet år 2010 kommer präglas av långa naglar, stora hattar och korta klänningar. Dammodet däremot, domineras av jeans och färgglada toppar, gärna med matchande diadem.
- Vinter-OS i Vancouver ställs inte in, och blir en succé för Sverige. Herrarnas hockeylag tar OS-guld efter att Ryssland pga svininfluensa lämnar W.O i finalen. Efteråt kallas guldet "ett resultat av äkta grishockey".
* * *
Det var spådomarna inför 2010. Eventuella egna observationer i teblad, kristallkulor, grodtarmar eller spritflaskor kan lämnas i kommentarerna.
söndag, december 27, 2009
Olika men ändå lika mellan landstingen
SR Kalmar har granskat kostnaden för de sydöstra landstingens politiska verksamheter. När man läser faktarutan så framgår det att Landstinget i Kalmar län har den lägsta kostnaden av länen i Småland, men också att Blekinge och Östergötland har än lägre kostnad för den landstingspolitiska verksamheten.
Det skiljer sig också avsevärt i hur den politiska verksamheten är organiserad. I Kalmar län har man exempelvis valt att lägga en stor ansvarsbörda på landstingsstyrelsens arbetsutskott, som alla fått titeln landstingsråd. Dessa ansvarar inte bara för den löpande verksamheten, utan har också olika ansvarsområden.
Sen ska man också veta att lönen är olika beroende på vart man är landstingsråd. I Jönköping så tjänar man t ex 10 000 kr mer i månaden än i Kalmar.
Kronoberg har fyra olika utskott till landstingsfullmäktige (Barn- och ungdomsutskottet, Folkhälsoutskottet, Vuxenutskottet och Äldreutskottet) med 9 ledamöter och 6 ersättare vardera, däribland ordförande, 1 vice ordförande och 2 vice ordförande.
Som jämförelse har Landstinget i Kalmar län bara ett utskott (Medborgarutskottet) samt en Hälso- och sjukvårdsdelegation (där både ordförande och vice ordföranden är landstingsråd). Här sparar Landstinget i Kalmar län rimligen in en stor kostnad på arvoden, resor, förlorade arbetsinkomster mm.
Antalet politiska sekreterare - såna som jag - skiljer sig också åt mellan länen. Vi har 10 stycken politiska sekreterare (de allra flesta på deltid) i Kalmar län, samma antal som Blekinge. Kronoberg har 7 st och Jönköping 0 st. Tjänstgöringsgraden för de politiska sekreterarna framgår inte, förmodligen är vi rätt lika mellan länen, men det är svårt att veta.
Vilken modell är då "bäst"? Omöjligt att svara på givetvis. Det finns för- och nackdelar med båda ytterligheterna när man organiserar en politisk verksamhet. Vi kan konstatera att kostnaderna för den politiska verksamheten i sydostlänens landsting är i spannet 31-40 miljoner kronor.
Trots att landstingen organiserar sin politik så olika hamnar de ändå på ungefär samma totalkostnad. Återstår att se vad detta innebär för framtiden, om några år ska ju landstingen ersättas med regionkommuner, och Kalmar län kommer förmodligen bilda region med minst ett par av länen som finns med i jämförelsen.
Förhoppningsvis kan vi ta med det organisatoriskt bästa från varje landsting.
Det skiljer sig också avsevärt i hur den politiska verksamheten är organiserad. I Kalmar län har man exempelvis valt att lägga en stor ansvarsbörda på landstingsstyrelsens arbetsutskott, som alla fått titeln landstingsråd. Dessa ansvarar inte bara för den löpande verksamheten, utan har också olika ansvarsområden.
Sen ska man också veta att lönen är olika beroende på vart man är landstingsråd. I Jönköping så tjänar man t ex 10 000 kr mer i månaden än i Kalmar.
Kronoberg har fyra olika utskott till landstingsfullmäktige (Barn- och ungdomsutskottet, Folkhälsoutskottet, Vuxenutskottet och Äldreutskottet) med 9 ledamöter och 6 ersättare vardera, däribland ordförande, 1 vice ordförande och 2 vice ordförande.
Som jämförelse har Landstinget i Kalmar län bara ett utskott (Medborgarutskottet) samt en Hälso- och sjukvårdsdelegation (där både ordförande och vice ordföranden är landstingsråd). Här sparar Landstinget i Kalmar län rimligen in en stor kostnad på arvoden, resor, förlorade arbetsinkomster mm.
Antalet politiska sekreterare - såna som jag - skiljer sig också åt mellan länen. Vi har 10 stycken politiska sekreterare (de allra flesta på deltid) i Kalmar län, samma antal som Blekinge. Kronoberg har 7 st och Jönköping 0 st. Tjänstgöringsgraden för de politiska sekreterarna framgår inte, förmodligen är vi rätt lika mellan länen, men det är svårt att veta.
Vilken modell är då "bäst"? Omöjligt att svara på givetvis. Det finns för- och nackdelar med båda ytterligheterna när man organiserar en politisk verksamhet. Vi kan konstatera att kostnaderna för den politiska verksamheten i sydostlänens landsting är i spannet 31-40 miljoner kronor.
Trots att landstingen organiserar sin politik så olika hamnar de ändå på ungefär samma totalkostnad. Återstår att se vad detta innebär för framtiden, om några år ska ju landstingen ersättas med regionkommuner, och Kalmar län kommer förmodligen bilda region med minst ett par av länen som finns med i jämförelsen.
Förhoppningsvis kan vi ta med det organisatoriskt bästa från varje landsting.
lördag, december 26, 2009
10 viktiga låtar från 00-talet
Utgångspunkten för den här listan är lite annorlunda. De 10 låtarna från 00-talet som här presenteras är inte nödvändigtvis de jag anser vara "bäst", utan de som betytt mest för mig, av olika skäl.
Listan är således helt och totalt subjektiv. I give you de tio viktigaste 00-låtarna, för mig, under 00-talet utan någon speciell inbördes ordning:
The Cure - Out of this world (från albumet "Bloodflowers")
En oerhört vacker inledning på årtiondet. Och sorglig. Robert Smith är ett geni.
The Soggy Bottom Boys - I Am A Man Of Constant Sorrow (från soundtracket till "O brother, where art thou?")
Kanske den låt som spelats allra mest i bilen de senaste åren. Att filmen är så pass bra som den är hjälper givetvis.
Håkan Hellström - Trubbel (från EP:n "Luften bor i mina steg")
Bättre än originalet. "Jag går omkring i mitt Pompeij, i bland ruiner" kändes väldigt, väldigt träffande en sommar för rätt så många år sedan.
Depeche Mode - Precious (från albumet "Playing the angel")
Beviset för mig att Depeche fortfande kunde göra musik i världsklass.
Rammstein - Ohne Dich (från albumet "Reise, Reise")
De tyska metalgubbarna brukar inte göra ballader. Jag har alltid trott att det berodde på sångaren Till Lindemanns något begränsade röstomfång, men med Ohne Dich satte de mig på pottan. Fullständigt, otroligt, fantastiskt. Videon är också något utöver det vanliga, vackrare bildsättning får man leta efter.
Pet Shop Boys - Integral (från albumet "Fundamental")
Som i fallet med Depeche Mode så blev PSB:s album "Fundamental" ett bevis för att de fortfarande kan göra musik i världsklass. Integral har ett tydligt politiskt budskap: mot övervakningssamhället och integritetskränkande åtgärder, och blev för undertecknad ett ledmotiv under FRA-debatten. Hittar dessvärre inte album/radioversionen så det får bli en annan version av låten.
Integral Video
Johnny Cash - Hurt (från albumet "American IV: The man comes around")
Det borde vara omöjligt att göra det Cash gjorde med Nine Inch Nails kanske mest kända låt. Men han gjorde den till sin egen. Med hans livshistoria och status när han spelade in den i bakhuvudet blir den fruktansvärt stark. Efterfesternas låt nr 1, detta årtionde.
Tenacious D - Master Exploder (från albumet och filmen "The Pick of Destiny")
Ännu en skiva som ofta spelas i bilen. Ofta till allmän allsång, vilket den lämpar sig alldeles ypperligt för. Så sjung med! :)
Kent - Sundance Kid (från albumet "Vapen & Ammunition")
Ända från 2002, men den hänger kvar. Kanske, möjligen, Jocke Bergs bästa text. För en hopplös nostalgiker som jag känns det iallafall så.
Kent - 400 slag (från albumet "Du & jag döden")
Man kan med fog påstå att detta varit ett av soundtracken till mitt liv under 00-talet. Jag tror inte någon svensk låt någonsin haft ett lika mäktigt intro som 400 slag. Troligen det bästa förstaspåret på någon svensk platta genom tiderna, och en personlig Kent-favorit.
(hade jag tillåtit mig själv att inkludera även musik från andra årtionden hade listan fått bli längre, och innehållit mer Depeche Mode, The Smiths och obskyra tyska 70-talsdiscolåtar)
Detta är troligen den sista listan där jag sammanfattar 00-talet. Tänkte däremot återkomma med lite spådomar om det kommande året.
Listan är således helt och totalt subjektiv. I give you de tio viktigaste 00-låtarna, för mig, under 00-talet utan någon speciell inbördes ordning:
The Cure - Out of this world (från albumet "Bloodflowers")
En oerhört vacker inledning på årtiondet. Och sorglig. Robert Smith är ett geni.
The Soggy Bottom Boys - I Am A Man Of Constant Sorrow (från soundtracket till "O brother, where art thou?")
Kanske den låt som spelats allra mest i bilen de senaste åren. Att filmen är så pass bra som den är hjälper givetvis.
Håkan Hellström - Trubbel (från EP:n "Luften bor i mina steg")
Bättre än originalet. "Jag går omkring i mitt Pompeij, i bland ruiner" kändes väldigt, väldigt träffande en sommar för rätt så många år sedan.
Depeche Mode - Precious (från albumet "Playing the angel")
Beviset för mig att Depeche fortfande kunde göra musik i världsklass.
Rammstein - Ohne Dich (från albumet "Reise, Reise")
De tyska metalgubbarna brukar inte göra ballader. Jag har alltid trott att det berodde på sångaren Till Lindemanns något begränsade röstomfång, men med Ohne Dich satte de mig på pottan. Fullständigt, otroligt, fantastiskt. Videon är också något utöver det vanliga, vackrare bildsättning får man leta efter.
Pet Shop Boys - Integral (från albumet "Fundamental")
Som i fallet med Depeche Mode så blev PSB:s album "Fundamental" ett bevis för att de fortfarande kan göra musik i världsklass. Integral har ett tydligt politiskt budskap: mot övervakningssamhället och integritetskränkande åtgärder, och blev för undertecknad ett ledmotiv under FRA-debatten. Hittar dessvärre inte album/radioversionen så det får bli en annan version av låten.
Integral Video
Johnny Cash - Hurt (från albumet "American IV: The man comes around")
Det borde vara omöjligt att göra det Cash gjorde med Nine Inch Nails kanske mest kända låt. Men han gjorde den till sin egen. Med hans livshistoria och status när han spelade in den i bakhuvudet blir den fruktansvärt stark. Efterfesternas låt nr 1, detta årtionde.
Tenacious D - Master Exploder (från albumet och filmen "The Pick of Destiny")
Ännu en skiva som ofta spelas i bilen. Ofta till allmän allsång, vilket den lämpar sig alldeles ypperligt för. Så sjung med! :)
Kent - Sundance Kid (från albumet "Vapen & Ammunition")
Ända från 2002, men den hänger kvar. Kanske, möjligen, Jocke Bergs bästa text. För en hopplös nostalgiker som jag känns det iallafall så.
Kent - 400 slag (från albumet "Du & jag döden")
Man kan med fog påstå att detta varit ett av soundtracken till mitt liv under 00-talet. Jag tror inte någon svensk låt någonsin haft ett lika mäktigt intro som 400 slag. Troligen det bästa förstaspåret på någon svensk platta genom tiderna, och en personlig Kent-favorit.
(hade jag tillåtit mig själv att inkludera även musik från andra årtionden hade listan fått bli längre, och innehållit mer Depeche Mode, The Smiths och obskyra tyska 70-talsdiscolåtar)
Detta är troligen den sista listan där jag sammanfattar 00-talet. Tänkte däremot återkomma med lite spådomar om det kommande året.
onsdag, december 23, 2009
Ögonvittne: Kina sabbade COP15
Den som vill veta varför resultatet av klimattoppmötet i Köpenhamn blev så urvattnat bör läsa ögonvittnesskildringen som Mark Lynas skrivit i The Guardian. Jag citerar:
"Copenhagen was a disaster. That much is agreed. But the truth about what actually happened is in danger of being lost amid the spin and inevitable mutual recriminations. The truth is this: China wrecked the talks, intentionally humiliated Barack Obama, and insisted on an awful "deal" so western leaders would walk away carrying the blame. How do I know this? Because I was in the room and saw it happen."(via SvD:s ledarblogg)
tisdag, december 22, 2009
De 25 bästa filmerna under 2000-talet
Jag räknar år 2000 till 2000-talet, trots att vårt nya årtusende egentligen startade 1 januari 2001. År 2010 räknar jag som ett nytt decennium. Därav alla dessa listor...
Jag kunde alltså inte begränsa mig till 10 denna gång, inte ens 20, utan det blev 25 filmer.
25. High Fidelity (2000)
En fantastisk liten film om ensamhet, musiknörderi och jakten på kärlek. Jack Black är smått oförglömlig som skivbutiksbiträde, men bäst är huvudrollsinnehavaren John Cusack, som spelar Rob, en musik- och göra-topp-5-listor-beroende skivaffärsägare som vägrar växa upp. Rob bestämmer sig för att söka upp tidigare flickvänner och fråga varför de gjorde slut.
24. Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (2007)
En musikal, faktiskt. Normalt sett har jag svårt för det som filmgenre, men ibland funkar det. Som när Tim Burton och Johnny Depp slår sig samman och gör en filmmusikal om Sweeney Todd, den mordiske barberaren på Fleet Street, som är en form av tidig "urban legend".
Egentligen en simpel "hämnd"-rulle, men med en twist. Och fantastiska sångtexter. "Oh we have some shepard's pie pepperd/with actual sheperd"
23. The Wrestler (2008)
Jag trodde, precis som många andra, att Mickey O'Rourke var slut på riktigt. Han äger den här filmen från början till slut, och bevisar att han fortfarande kan leverera. Det finns ganska stora likheter mellan rollkaraktären Randy "The Ram" Robinson och O'Rourkes levnadsöden. Kanske vetskapen hos tittaren gör att skådespeleriet lyfts ytterligare. Hur som helst är det en oerhört vacker film om utanförskap, kärlek och den mänskliga kampen om ett sammanhang, och att få vara någon.
22. No country for old men (2007)
Bröderna Cohen har gjort många minnesvärda filmer, och ofta är karaktärerna än mer minnesvärda. I denna film snubblar huvudkaraktären över en massa pengar och döda kroppar. När han bestämmer sig för att "ta tillvara" på tillfället får han en av filmhistoriens iskallaste mördare (med en av de mest o-mordiska frisyrerna någonsin) - Anton Chigurh - efter sig. Filmen är en enda lång flykt från denne tämligen saktfärdige, men ytterst metodiske, mordmaskin.
Som ofta med Cohenbröderna är fotot bländande snyggt. Förutom Javier Bardem, som spelar Chigurh, gör också Tommy Lee Jones en bra prestation som sheriff i jakt på sanningen.
21. Spider-Man 2 (2004)
Den bästa i serien enligt många, och även mig. För att en superhjältefilm ska bli något utöver det vanliga så behöver den en skurk i högform. I Spider-Man 2 är det Doctor Octopus, lysande spelad av Alfred Molina. I princip lyfter han själv tvåan till en högre nivå än de övriga filmerna i serien.
Istället för ett klipp från filmen blir det ett potpurri från alla tre filmerna med en annan viktig karaktär: J Jonah Jameson!
20. The Patriot (2000)
Vakna läsare börjar kanske notera ett mönster, som jag själv noterar nu. Undertecknad gillar uppenbarligen filmer på hämnd-temat, i synnerhet med starka motpoler (skurkar) till den som ska hämnas (hjälten).
Mel Gibson (innan han blev halvgalen) spelar en veteran från Sjuårskriget (även känt som the French-Indian war) som motvilligt dras in i det amerikanska frihetskriget som en hämndaktion mot engelsmännen i allmänhet och Colonel Tavington (briljant spelad av Jason Isaacs) i synnerhet.
Upplägget påminner inte så lite om en annan Gibson-film, Braveheart (1995), med den skillnaden att Braveheart är lite bättre. Trots att Isaacs alltså glänser som sadistisk brittisk officer.
19. American Psycho (2000)
Christian Bale har inte bara spelat Jum-Jum i "Mio min Mio" (1987) utan också Patrick Bateman, en sann psykopat i ordets otäckaste bemärkelse. Denne sanne materialist mördar utan större anledning, driven av en sjuklig självcentrering, avundsjuka och ibland ren tristess.
Bale gör filmen.
Inbäddningsfunktionen är avstängd på en av mina favoritscener från filmen, så för att se den får ni helt enkelt klicka här.
18. Star Wars: Episode III - Revenge of the Sith (2005)
George Lucas vågade faktiskt göra nya Star Wars-filmer. Dessvärre var de två första nya (episod I och II) besvikelser, iallafall för mig. De nådde inte alls upp till sina tre föregångare (episod IV, V och VI från 70- och 80-talet).
Jag hade därför inga större förväntningar när det var dags för Episode III - Revenge of the Sith. Men mina farhågor kom på skam, för detta är faktiskt en mycket bra film, och den är helt i paritet med åtminstone Star Wars: Episod IV - A new hope (1977). Jag trodde att Lucas skulle få svårt att knyta ihop de nya filmerna med de gamla, men han överraskade mig rejält.
Episod III har ett helt annat mörker än sina två närmsta föregångare. Även om jag har ytterst svårt för Hayden Christensen som Anakin Skywalker så är han uppenbarligen bättre på att spela fallande hjälte än smörig älskare. Effekterna är alltid centrala i alla Star Wars-filmer, och här känns det som om Lucas träffat mitt i prick; det är alldeles lagom med storstilad grafik och vansinniga kameraåkningar.
17. Snatch (2000)
Aaah, förväxlings-action-kriminaldrama. Kan ses som en uppföljare till "Lock, Stock & Two Smoking Barrels" (1998). Guy Ritchie kunde, åtminstone förr, göra underhållande filmer. Storyn kretsar kring en enorm diamant på vift, samt de stackars huvudkaraktärna Turkish och Tommy, som dras in i ett virrvarr av uppgjorda boxningsmatcher, organiserad brottslighet, våld och bisarra figurer.
Filmen introducerar åtminstone två i princip kultförklarade karaktärer. Brad Pitt spelar Mickey, en granithård och pratglad "pikey" som bor i en husvagn med sin mamma, samt givetvis skurkbossen "Brick Top", som dominerar nedanstående scen totalt:
16. Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl (2003)
Den första, och bästa, filmen i Pirates of the Caribbean-serien. Unge och vidrigt perfekta Will Turner (spelad av Orlando Bloom) tvingas samarbeta med den dekadente, välbereste, självgode och allmänt rockstjärneaktige kapten Jack Sparrow (majestätiskt spelad av Johnny Depp) för att rädda sin kärlek, guvenörsdottern Elizabeth Swann (Keira Knightley).
Pirater är alltid roligt, och Depp gör kanske sitt livs roll i den här filmen. Samtidigt som filmen är full av humor så finns det också en ibland en rätt otäck stämning. Den går inte heller till fullständig överdrift vilket de två efterföljarna tenderar att göra. Genom att vara något så när realistisk och lite allvarlig i botten så får också de humoristiska inslagen en resonansbotten som förstärker dem.
Plus också till effekterna, miljöerna och kläderna. Snålat har de inte. Plus också för de fina Monkey Island-referenserna.
15. The Lord of the Rings: Return of the King (2003)
Alla Lord of the Rings-filmerna är fantastiska. Den tredje filmen lyckades inte hänföra mig som de första två, vilket inte är så konstigt. Man vänjer sig, även vid det fantastiska.
14. Terminator: Salvation (2009)
Har alltid gillat Terminator-serien. Till och med den mindre lyckade Terminator 3: Rise of the Machines (2003). Här är det lite mer back to basics, med "normal postapokalyptisk teknologi" snarare än ultrafuturism. Eftersom filmserien bygger så mycket på tidsresor och dess följdkonsekvenser är det ibland svårt att bestämma sig för om en film utspelar sig före eller efter någon annan. Terminator: Salvation utspelar sig egentligen före både Terminator 1 och 2, men samtidigt i framtiden, år 2018, innan någon T-800 (Arnold-cyborg) skickats tillbaka i tiden. När filmen utspelar sig håller Skynet faktiskt på att utveckla just T-800:an, som ska ersätta den äldre men likväl livsfarliga T-600:an.
Det här är action på hög nivå. Otroliga effekter, bra skådisar och dessutom toppat med ett förhållandevis vettigt manus. Christian Bale (som spelar John Connor) är alltid solid, minst, och Sam Worthington är mycket bra som Marcus Wright, en man som vaknar upp med minnesförlust efter många år.
Vill man ha en spoiler så kan man klicka här. 13 sekunder in i det klippet jublade hela biosalongen. Det var mäktigt.
13. O Brother, Where Art Thou? (2000)
Ännu en bröderna Cohen-film och ännu en musikal. Baserad på "Odyssén" och full av fantastisk musik. Så kan man sammanfatta historien om de tre fångarna som rymmer från straffarbete för att hitta det nedgrävda bytet från en bankstöt, och återförenas med sina familjer. På sin resa under 1930-talets och depressionens amerikanska södern träffar de på många märkliga figurer, både vänligt sinnade och fientliga.
Som alltid med Cohenfilmer är det snyggt filmat från första till sista rutan. George Clooney gör en strong insats, och det gör även hans två följeslagare (John Turturro och Tim Blake Nelson). Men det som mer än allt annat lyfter filmen är den tidsenliga musiken. Soundtracket och miljöerna ger verkligen helt rätt känsla av 30-tal och den amerikanska södern.
12. King Kong (2005)
När han var klar med Lord of the Rings-trilogin ville Peter Jackson göra något annat. Han ville göra en egen version av sin favoritfilm: King Kong (1933), och som han gjorde det! Jacksons version följer originalet - i vissa scener till punkt och pricka. Att han gjort filmen av kärlek till mediet och till originalfilmen (samt för 20 miljoner dollar) skiner också igenom i de många referenser till 1933 års version som förekommer i filmen.
I korthet handlar filmen om den entusiastiske filmskaparen Carl Denham i 1930-talets New York som vill spela in en film på den mystiska Skull Island, bara för att upptäcka att den bebos av vildar och en jätteapa. Denham och hans medföljande expedition råkar ut för en massa faror och bestämmer sig för att försöka fånga in apan, och rädda den tänkta filmens leading lady, som blivit kidnappad av den kärlekskranka primaten.
Jack Black, som spelar Carl Denham, visar att han faktiskt är en riktigt kompetent skådis även utanför sina normala komediroller. Även Adrien Brody, som spelar (pjäs)författaren Jack Driscoll, gör en god skådespelarinsats. Filmens storhet bygger dock inte så mycket på karaktärerna, utan på grundmanuset och effekterna. Jackson är som vanligt generös med 3D och datoranimering, men utan att man egentligen märker det, en konst han är världsbäst på.
11. Borat (2006)
Jo, ja, jag är fullt medveten om att detta är en film man antingen älskar eller hatar. Själv älskar jag Borat, eller "Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan" som den egentligen heter.
Sacha Baron Cohen spelar Borat, en Kazakstansk reporter som under sina resor i USA följs av ett filmteam. Filmen är alltså en slags fejkdokumentär blandat med dolda kameran, de övriga deltagarna i filmen vet nämligen inte om att Borat i själva verket är påhittad.
Stackars Borat, som ska undersöka den amerikanska kulturen på uppdrag av sin regering, blir istället kär i Pamela Anderson och beger sig ut på en kust-till-kust-resa för att hitta henne. På vägen träffar han många intressanta och helt äkta amerikaner, som tvingas utstå de mest märkliga kulturkrockar och även Borats oblyga rasism, sexism och homofobi. Genom att låta människor möta dessa, extrema och ovanliga åsikter, skapar Sacha Baron Cohen intressanta möten och stor satir över den, på ytan välpolerade, anglosaxiska kulturen.
Här får Borat både körlektion, och en lektion i kvinnors rättigheter:
10. Sin City (2005)
En svartvit serievärld, befolkad nästan uteslutande av kriminella element och mer eller mindre korrumperade poliser. Frank Miller är en av historiens stora serietecknare, och när regissören Roberto Rodriguez (Desperado, From dusk till dawn, Once upon a time in Mexico) fick sätta tänderna i manuset uppstod en helt banbrytande film.
Sin City är en form av framtids-dystopi över samhällets utveckling. I staden får vi följa tre olika huvudpersoners öden. Den efterlyste med ny identitet, den jagade som blivit anklagad för ett mord, samt den nyss utsläppte och faktiskt hederlige polisen. Både dessa huvudrollsinnehavare och olika bipersoners historier korsas under filmens gång (bland annat spelar nyligen avlidna Brittany Murphy en servitris som dyker upp i ett par av berättelserna).
Karaktärer att minnas finns det gott om. Filmen är i extremt kontrasterad svartvitt, med enstaka färgklickar på detaljer som Frank Miller vill lyfta fram. Det kan vara läppstift, ögonfärg, eller hudfärg. I vissa avsnitt blir filmen helt i färg, men det är knappt man märker det, märkligt nog. Filmens storhet ligger i karaktärernas utformning och deras inre monologer. Den är också oerhört snyggt filmad.
9. Finding Nemo (2003)
Walt Disneys och Pixars bästa samarbete. Finding Nemo, eller "Hitta Nemo", har allt som en riktigt bra Disneyfilm ska ha, och lite till. En bra story, roliga karatärer, glädje och sorg och så förstås otroliga miljöer och animationer.
Filmen tar verkligen tillvara på alla havets möjligheter, alla färgnyanser, alla vattnets egenskaper. Historien om Marlin som försöker hitta sin son Nemo är något av en odyssé i havsdjur, där flummiga sköldpaddor och giriga måsar är de mest minnesvärda karaktärerna.
Finding Nemo är den perfekta familjefilmen. Nån sån måste jag ju ha på listan, inte sant? Den har något för alla, precis som en riktigt bra Disneyfilm ska.
8. Kill Bill Vol. 2 (2004)
Återigen hämndtemat. Den här gången är det verkligen bara hämnd. Quentin Tarantinos Kill Bill-filmer handlar om karaktären The Brides hämnd på de som förstörde hennes liv. Hennes mål är ett enda: att döda dem alla, i tur och ordning, och allra sist Bill.
Man kan egentligen säga det om nästan alla Tarantinos filmer. Att grundhandlingen är rätt enkel, eller till och med simpel. Det som gör hans filmer så bra är istället dialogerna och karaktärerna. Visst, du har en grundstory, men det är inte historien om historien som är i fokus, utan historien om karaktärerna. Och i Kill Bill vimlar det av superba dialoger och välmejslade karaktärer.
Som vanligt när Tarantino gör film så är det nördigt referensrikt och mycket spaghettiwestern- och 70-talsmusik. Han får det alltid att fungera, märkligt nog. Tarantino är också, i mitt tycke, oöverträffad bland nu aktiva regissörer när det gäller bildspråk. Bröderna Cohen gör vackra filmer, Peter Jackson gör snygga filmer, men Tarantino gör fanimej konst av varje bildruta.
7. Gladiator (2000)
Hehe. Ännu en film med hämnd som huvudtema. Innan den romerske kejsaren Marcus Aurelius dör/mördas utnämner han General Maximus (Russell Crowe) till sin efterträdare, för att återställa makten till senaten. Detta uppskattas inte av sonen, Commodus, som dömer Maximus till döden och utplånar hans familj.
Gladiator satte en ny standard för historiska actionäventyr. Det kom många filmer under 00-talet som tydligt inspirerats av Ridley Scotts mästerverk, men ingen kom egentligen i närheten. Varför? Ja, delvis för att Gladiator är en mycket stark film rent hantverksmässigt givetvis, men också för att karaktärerna är mer mångbottnade än i de flesta andra filmer som försöker efterlikna den.
Ta Commodus exempelvis. Joaquin Phoenix spelar honom som Eric Clapton spelar elgitarrr, det vill säga omänskligt bra. Han är ingen simpel ond skurk, utan en självdestruktiv men ändå egocentrisk psykopat. Som jag skrivit tidigare på listan: väl genomarbetade motpoler (skurkar), karaktärer av kött och blod, lyfter alltid filmer. Det är inte sällan som den onda karaktären är mest och bäst ihågkommen.
För övrigt ser jag fram emot nästa Ridley/Crowe-samarbete, som också det är en film med historiskt tema. I maj nästa år ska Robin Hood ha premiär. Kan de upprepa succén med Gladiator, tio år senare? Vi får väl se.
6. The Lord of the Rings: The Two Towers (2002)
Den andra filmen i trilogin är den jag anser har bäst actionscener. Om jag bara ska bedöma filmer efter stora krigsscener och skildring av slag, så är det här förmodligen världens bästa film. Den är bättre än den tredje filmen, jag tycker den här har större djup och tar mer tid på sig för att utforska världen och berätta historien.
Plus alltså de mastodontiska slagen. Attacken mot Helm's Deep var det häftigaste jag sett i filmväg när jag såg den på bio, och den känslan lever kvar och spelar förstås in när jag rankar filmen så här högt.
5. Moulin Rouge! (2001)
För dess musik. För den galna idén att tonsätta en musikal som utspelar sig år 1899 med musik från 80- och 90-talet. För modet att låta Nicole Kidman sjunga, när hon aldrig gjort något liknande förut (Ewan McGregor, den fuskaren, hade tydligen sjungit i filmer tidigare). För kläderna, för miljön, för mustascherna. För kärleken, sorgen, hatet.
4. The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)
Det går inte att komma ifrån att en sån här lista baseras inte bara på filmernas kvalitet, utan också på ens personliga upplevelser av filmen som sådan. Den första filmen i LOTR-trilogin var den som gjorde överlägset mest intryck på mig - jag vet inte hur många gånger jag sett den - och det avspeglas i att jag sätter den högst av de tre.
Peter Jacksons trilogi är ett mästerverk. I denna första del sätts tonen för hela schabraket, och vilken ton sen! Jag satt bara och gapade över miljöerna, ljussättningen, effekterna, kameraåkningarna och karaktärsdesignen första gången jag såg den. Det är mitt överlägset största filmminne, och första gången jag upptäckte att jag inte längre kunde se - även om jag kunde misstänka - om något var datorgrafik eller inte.
Därför är The Fellowship of the Ring mest episk för mig, en sann mastodontfilm i dess allra bästa bemärkelse. Det den saknar i stora krigsscener tar den igen med råge när Tolkiens värld i maklig takt rullas ut för våra ögon.
3. Inglorious Basterds (2009)
Vågat högt med tanke på att jag bara sett den tre gånger? Inte alls. Redan första gången jag såg den, på bio, så visste jag att detta kommer vara en absolut favorit många år framöver.
Tarantino gör det alltså igen. Grundhandlingen är tämligen enkel: Hämnd. Oväntat va? En grupp amerikansk-judiska soldater ska infiltrera tredje riket och döda så många nazister de kan, och en fransk-judisk flicka gömmer sig under falsk identitet. That's about it.
Som vanligt lyfter Tarantinos dialoger filmen. Det som annars skulle varit en snygg (konstnärlig, rent av) våldsfilm blir istället en väldigt våldsam thriller. Mellan allt skjutande och dödande är det långa tagningar, med långa dialoger. Det ligger alltid något otäckt och lurar i denna film, i synnerhet i de scener där naziofficeraren Hans Landa (Oscar-statyett-välspelad av Christoph Waltz) tar plats.
Christoph Waltz gör verkligen en insats i absolut världsklass. Han har liksom förmågan att, med ytterst små medel, få Hans Landa att växla mellan belevrad gentleman och mordisk psykopat. Leendet tynar bort, den vänliga blicken blir plötsligt stenhård, tonfallet blir inte högre men meningarna kortare. Man anar monstret bakom fasaden hela tiden, och det är mycket otäckare än att få se monstret hela tiden.
Som alltid är det vansinnigt snyggt. Tarantino kan förmodligen inte göra en ful film. Musiken sitter också som en smäck. Skådisarna gör ett bra jobb överlag, Brad Pitt är emellanåt hysteriskt rolig som sydstatsofficer. Jag gillar också verkligen att Tarantino låtit tyskarna prata tyska, och engelsmännen engelska, och fransmännen franska - istället för att låta alla prata engelska med brytningar. Det funkar alldeles utmärkt, och jag hoppas så många som möjligt tar efter.
Så sammanfattningsvis: en mycket snygg, välspelad, otäck, våldsam och även ibland rolig film.
Trailer finns här.
2. Kill Bill Vol. 1 (2003)
Tarantino igen? Är han galen? Ja, det är mycket möjligt. Hämnd. Film som konst. Våld. Dialoger i världsklass. Karaktärer utan motstycke i andra actionfilmer. Kitsch. Kanske världens bästa soundtrack någonsin.
Kill Bill Vol. 1 är ungefär som Vol 2. fast mer av allting. Det känns lite som Quentin Tarantino brände sitt bästa krut på första delen, men det gör ingenting. Vi har ju del 1 att glädjas åt tack vare det.
1. Batman: The Dark Knight (2008)
Ja, detta är decenniets bästa film. Den kombinerar alla viktiga element till den bästa helheten. Manuset har allt ett bra manus ska: en spännande solid story som engagerar, överraskar och som naturligt kan växla tempo beroende på scen. En dialog som känns trovärdig, som är rapp, humoristisk. En miljö och scenografi som klarar av att förstärka både manus, dialog och kostymer. En regissör som kan hantverket, och som vet hur man använder kameraåkningar, vinklar och inzoomningar till bästa effekt. Samt, givetvis, oerhört välcast:ade skådespelare, som dessutom levererar antingen vad de ska - eller lite till.
Jag säger det igen. Motpolen, eller som man säger inom författarkonsten, antagonisten, är oerhört viktig för att en film av denna typ ska bli framgångsrik. I The Dark Knight ställs Batman mot Jokern. Som alla säkert är fullt medvetna om spelas han av Heath Ledger, som fick en postum Oscar för sin fullständigt briljanta gestaltning. Han tar en väl etablerad karaktär och gör honom till en helt egen, mycket mer trovärdig och otäck, personlighet.
Så mycket har sagts om Ledgers prestation att jag stannar där. Det är inte bara han som briljerar. I princip alla roller är utmärkt tillsatta och i princip alla levererar. Christian Bale (han har tre huvudroller på min topp 25-lista, är han månne då decenniets skådis?) är i mitt tycke den givet bäste skådisen som gestaltat Batman, och han gör dessutom en mycket, mycket trovärdig och flerbottnad Bruce Wayne (vilket inte ska underskattas).
Aaron Eckhart, som spelar Harvey Dent, är en annan som gör en prestation utöver det vanliga. Liksom Gary Oldman, alltid sevärd - en skådis med väldigt hög lägstanivå.
Jag har vridit och vänt på listans fem första filmer, och till sist kommit till denna slutsats. Ser man till helheten så är Batman: The Dark Knight 00-talets bästa film. Det finns snyggare filmer, det finns roligare filmer, läskigare filmer och filmer med bättre dialoger; men i slutänden kan du inte slå ett komplett och rejält hantverk.
Bubblare på ovanstående lista är:
Wall-E (2008), Shrek 2 (2004), Walk the Line (2005), The Others (2001)
Jag kunde alltså inte begränsa mig till 10 denna gång, inte ens 20, utan det blev 25 filmer.
25. High Fidelity (2000)
En fantastisk liten film om ensamhet, musiknörderi och jakten på kärlek. Jack Black är smått oförglömlig som skivbutiksbiträde, men bäst är huvudrollsinnehavaren John Cusack, som spelar Rob, en musik- och göra-topp-5-listor-beroende skivaffärsägare som vägrar växa upp. Rob bestämmer sig för att söka upp tidigare flickvänner och fråga varför de gjorde slut.
"Are they listening to pop music because they are miserable? Or are they miserable because they listen to pop music?"
24. Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (2007)
En musikal, faktiskt. Normalt sett har jag svårt för det som filmgenre, men ibland funkar det. Som när Tim Burton och Johnny Depp slår sig samman och gör en filmmusikal om Sweeney Todd, den mordiske barberaren på Fleet Street, som är en form av tidig "urban legend".
Egentligen en simpel "hämnd"-rulle, men med en twist. Och fantastiska sångtexter. "Oh we have some shepard's pie pepperd/with actual sheperd"
23. The Wrestler (2008)
Jag trodde, precis som många andra, att Mickey O'Rourke var slut på riktigt. Han äger den här filmen från början till slut, och bevisar att han fortfarande kan leverera. Det finns ganska stora likheter mellan rollkaraktären Randy "The Ram" Robinson och O'Rourkes levnadsöden. Kanske vetskapen hos tittaren gör att skådespeleriet lyfts ytterligare. Hur som helst är det en oerhört vacker film om utanförskap, kärlek och den mänskliga kampen om ett sammanhang, och att få vara någon.
22. No country for old men (2007)
Bröderna Cohen har gjort många minnesvärda filmer, och ofta är karaktärerna än mer minnesvärda. I denna film snubblar huvudkaraktären över en massa pengar och döda kroppar. När han bestämmer sig för att "ta tillvara" på tillfället får han en av filmhistoriens iskallaste mördare (med en av de mest o-mordiska frisyrerna någonsin) - Anton Chigurh - efter sig. Filmen är en enda lång flykt från denne tämligen saktfärdige, men ytterst metodiske, mordmaskin.
Som ofta med Cohenbröderna är fotot bländande snyggt. Förutom Javier Bardem, som spelar Chigurh, gör också Tommy Lee Jones en bra prestation som sheriff i jakt på sanningen.
21. Spider-Man 2 (2004)
Den bästa i serien enligt många, och även mig. För att en superhjältefilm ska bli något utöver det vanliga så behöver den en skurk i högform. I Spider-Man 2 är det Doctor Octopus, lysande spelad av Alfred Molina. I princip lyfter han själv tvåan till en högre nivå än de övriga filmerna i serien.
Istället för ett klipp från filmen blir det ett potpurri från alla tre filmerna med en annan viktig karaktär: J Jonah Jameson!
20. The Patriot (2000)
Vakna läsare börjar kanske notera ett mönster, som jag själv noterar nu. Undertecknad gillar uppenbarligen filmer på hämnd-temat, i synnerhet med starka motpoler (skurkar) till den som ska hämnas (hjälten).
Mel Gibson (innan han blev halvgalen) spelar en veteran från Sjuårskriget (även känt som the French-Indian war) som motvilligt dras in i det amerikanska frihetskriget som en hämndaktion mot engelsmännen i allmänhet och Colonel Tavington (briljant spelad av Jason Isaacs) i synnerhet.
Upplägget påminner inte så lite om en annan Gibson-film, Braveheart (1995), med den skillnaden att Braveheart är lite bättre. Trots att Isaacs alltså glänser som sadistisk brittisk officer.
19. American Psycho (2000)
Christian Bale har inte bara spelat Jum-Jum i "Mio min Mio" (1987) utan också Patrick Bateman, en sann psykopat i ordets otäckaste bemärkelse. Denne sanne materialist mördar utan större anledning, driven av en sjuklig självcentrering, avundsjuka och ibland ren tristess.
Bale gör filmen.
Inbäddningsfunktionen är avstängd på en av mina favoritscener från filmen, så för att se den får ni helt enkelt klicka här.
18. Star Wars: Episode III - Revenge of the Sith (2005)
George Lucas vågade faktiskt göra nya Star Wars-filmer. Dessvärre var de två första nya (episod I och II) besvikelser, iallafall för mig. De nådde inte alls upp till sina tre föregångare (episod IV, V och VI från 70- och 80-talet).
Jag hade därför inga större förväntningar när det var dags för Episode III - Revenge of the Sith. Men mina farhågor kom på skam, för detta är faktiskt en mycket bra film, och den är helt i paritet med åtminstone Star Wars: Episod IV - A new hope (1977). Jag trodde att Lucas skulle få svårt att knyta ihop de nya filmerna med de gamla, men han överraskade mig rejält.
Episod III har ett helt annat mörker än sina två närmsta föregångare. Även om jag har ytterst svårt för Hayden Christensen som Anakin Skywalker så är han uppenbarligen bättre på att spela fallande hjälte än smörig älskare. Effekterna är alltid centrala i alla Star Wars-filmer, och här känns det som om Lucas träffat mitt i prick; det är alldeles lagom med storstilad grafik och vansinniga kameraåkningar.
17. Snatch (2000)
Aaah, förväxlings-action-kriminaldrama. Kan ses som en uppföljare till "Lock, Stock & Two Smoking Barrels" (1998). Guy Ritchie kunde, åtminstone förr, göra underhållande filmer. Storyn kretsar kring en enorm diamant på vift, samt de stackars huvudkaraktärna Turkish och Tommy, som dras in i ett virrvarr av uppgjorda boxningsmatcher, organiserad brottslighet, våld och bisarra figurer.
Filmen introducerar åtminstone två i princip kultförklarade karaktärer. Brad Pitt spelar Mickey, en granithård och pratglad "pikey" som bor i en husvagn med sin mamma, samt givetvis skurkbossen "Brick Top", som dominerar nedanstående scen totalt:
16. Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl (2003)
Den första, och bästa, filmen i Pirates of the Caribbean-serien. Unge och vidrigt perfekta Will Turner (spelad av Orlando Bloom) tvingas samarbeta med den dekadente, välbereste, självgode och allmänt rockstjärneaktige kapten Jack Sparrow (majestätiskt spelad av Johnny Depp) för att rädda sin kärlek, guvenörsdottern Elizabeth Swann (Keira Knightley).
Pirater är alltid roligt, och Depp gör kanske sitt livs roll i den här filmen. Samtidigt som filmen är full av humor så finns det också en ibland en rätt otäck stämning. Den går inte heller till fullständig överdrift vilket de två efterföljarna tenderar att göra. Genom att vara något så när realistisk och lite allvarlig i botten så får också de humoristiska inslagen en resonansbotten som förstärker dem.
Plus också till effekterna, miljöerna och kläderna. Snålat har de inte. Plus också för de fina Monkey Island-referenserna.
15. The Lord of the Rings: Return of the King (2003)
Alla Lord of the Rings-filmerna är fantastiska. Den tredje filmen lyckades inte hänföra mig som de första två, vilket inte är så konstigt. Man vänjer sig, även vid det fantastiska.
14. Terminator: Salvation (2009)
Har alltid gillat Terminator-serien. Till och med den mindre lyckade Terminator 3: Rise of the Machines (2003). Här är det lite mer back to basics, med "normal postapokalyptisk teknologi" snarare än ultrafuturism. Eftersom filmserien bygger så mycket på tidsresor och dess följdkonsekvenser är det ibland svårt att bestämma sig för om en film utspelar sig före eller efter någon annan. Terminator: Salvation utspelar sig egentligen före både Terminator 1 och 2, men samtidigt i framtiden, år 2018, innan någon T-800 (Arnold-cyborg) skickats tillbaka i tiden. När filmen utspelar sig håller Skynet faktiskt på att utveckla just T-800:an, som ska ersätta den äldre men likväl livsfarliga T-600:an.
Det här är action på hög nivå. Otroliga effekter, bra skådisar och dessutom toppat med ett förhållandevis vettigt manus. Christian Bale (som spelar John Connor) är alltid solid, minst, och Sam Worthington är mycket bra som Marcus Wright, en man som vaknar upp med minnesförlust efter många år.
Vill man ha en spoiler så kan man klicka här. 13 sekunder in i det klippet jublade hela biosalongen. Det var mäktigt.
13. O Brother, Where Art Thou? (2000)
Ännu en bröderna Cohen-film och ännu en musikal. Baserad på "Odyssén" och full av fantastisk musik. Så kan man sammanfatta historien om de tre fångarna som rymmer från straffarbete för att hitta det nedgrävda bytet från en bankstöt, och återförenas med sina familjer. På sin resa under 1930-talets och depressionens amerikanska södern träffar de på många märkliga figurer, både vänligt sinnade och fientliga.
Som alltid med Cohenfilmer är det snyggt filmat från första till sista rutan. George Clooney gör en strong insats, och det gör även hans två följeslagare (John Turturro och Tim Blake Nelson). Men det som mer än allt annat lyfter filmen är den tidsenliga musiken. Soundtracket och miljöerna ger verkligen helt rätt känsla av 30-tal och den amerikanska södern.
12. King Kong (2005)
När han var klar med Lord of the Rings-trilogin ville Peter Jackson göra något annat. Han ville göra en egen version av sin favoritfilm: King Kong (1933), och som han gjorde det! Jacksons version följer originalet - i vissa scener till punkt och pricka. Att han gjort filmen av kärlek till mediet och till originalfilmen (samt för 20 miljoner dollar) skiner också igenom i de många referenser till 1933 års version som förekommer i filmen.
I korthet handlar filmen om den entusiastiske filmskaparen Carl Denham i 1930-talets New York som vill spela in en film på den mystiska Skull Island, bara för att upptäcka att den bebos av vildar och en jätteapa. Denham och hans medföljande expedition råkar ut för en massa faror och bestämmer sig för att försöka fånga in apan, och rädda den tänkta filmens leading lady, som blivit kidnappad av den kärlekskranka primaten.
Jack Black, som spelar Carl Denham, visar att han faktiskt är en riktigt kompetent skådis även utanför sina normala komediroller. Även Adrien Brody, som spelar (pjäs)författaren Jack Driscoll, gör en god skådespelarinsats. Filmens storhet bygger dock inte så mycket på karaktärerna, utan på grundmanuset och effekterna. Jackson är som vanligt generös med 3D och datoranimering, men utan att man egentligen märker det, en konst han är världsbäst på.
11. Borat (2006)
Jo, ja, jag är fullt medveten om att detta är en film man antingen älskar eller hatar. Själv älskar jag Borat, eller "Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan" som den egentligen heter.
Sacha Baron Cohen spelar Borat, en Kazakstansk reporter som under sina resor i USA följs av ett filmteam. Filmen är alltså en slags fejkdokumentär blandat med dolda kameran, de övriga deltagarna i filmen vet nämligen inte om att Borat i själva verket är påhittad.
Stackars Borat, som ska undersöka den amerikanska kulturen på uppdrag av sin regering, blir istället kär i Pamela Anderson och beger sig ut på en kust-till-kust-resa för att hitta henne. På vägen träffar han många intressanta och helt äkta amerikaner, som tvingas utstå de mest märkliga kulturkrockar och även Borats oblyga rasism, sexism och homofobi. Genom att låta människor möta dessa, extrema och ovanliga åsikter, skapar Sacha Baron Cohen intressanta möten och stor satir över den, på ytan välpolerade, anglosaxiska kulturen.
Här får Borat både körlektion, och en lektion i kvinnors rättigheter:
10. Sin City (2005)
En svartvit serievärld, befolkad nästan uteslutande av kriminella element och mer eller mindre korrumperade poliser. Frank Miller är en av historiens stora serietecknare, och när regissören Roberto Rodriguez (Desperado, From dusk till dawn, Once upon a time in Mexico) fick sätta tänderna i manuset uppstod en helt banbrytande film.
Sin City är en form av framtids-dystopi över samhällets utveckling. I staden får vi följa tre olika huvudpersoners öden. Den efterlyste med ny identitet, den jagade som blivit anklagad för ett mord, samt den nyss utsläppte och faktiskt hederlige polisen. Både dessa huvudrollsinnehavare och olika bipersoners historier korsas under filmens gång (bland annat spelar nyligen avlidna Brittany Murphy en servitris som dyker upp i ett par av berättelserna).
Karaktärer att minnas finns det gott om. Filmen är i extremt kontrasterad svartvitt, med enstaka färgklickar på detaljer som Frank Miller vill lyfta fram. Det kan vara läppstift, ögonfärg, eller hudfärg. I vissa avsnitt blir filmen helt i färg, men det är knappt man märker det, märkligt nog. Filmens storhet ligger i karaktärernas utformning och deras inre monologer. Den är också oerhört snyggt filmad.
9. Finding Nemo (2003)
Walt Disneys och Pixars bästa samarbete. Finding Nemo, eller "Hitta Nemo", har allt som en riktigt bra Disneyfilm ska ha, och lite till. En bra story, roliga karatärer, glädje och sorg och så förstås otroliga miljöer och animationer.
Filmen tar verkligen tillvara på alla havets möjligheter, alla färgnyanser, alla vattnets egenskaper. Historien om Marlin som försöker hitta sin son Nemo är något av en odyssé i havsdjur, där flummiga sköldpaddor och giriga måsar är de mest minnesvärda karaktärerna.
Finding Nemo är den perfekta familjefilmen. Nån sån måste jag ju ha på listan, inte sant? Den har något för alla, precis som en riktigt bra Disneyfilm ska.
8. Kill Bill Vol. 2 (2004)
Återigen hämndtemat. Den här gången är det verkligen bara hämnd. Quentin Tarantinos Kill Bill-filmer handlar om karaktären The Brides hämnd på de som förstörde hennes liv. Hennes mål är ett enda: att döda dem alla, i tur och ordning, och allra sist Bill.
Man kan egentligen säga det om nästan alla Tarantinos filmer. Att grundhandlingen är rätt enkel, eller till och med simpel. Det som gör hans filmer så bra är istället dialogerna och karaktärerna. Visst, du har en grundstory, men det är inte historien om historien som är i fokus, utan historien om karaktärerna. Och i Kill Bill vimlar det av superba dialoger och välmejslade karaktärer.
Som vanligt när Tarantino gör film så är det nördigt referensrikt och mycket spaghettiwestern- och 70-talsmusik. Han får det alltid att fungera, märkligt nog. Tarantino är också, i mitt tycke, oöverträffad bland nu aktiva regissörer när det gäller bildspråk. Bröderna Cohen gör vackra filmer, Peter Jackson gör snygga filmer, men Tarantino gör fanimej konst av varje bildruta.
7. Gladiator (2000)
Hehe. Ännu en film med hämnd som huvudtema. Innan den romerske kejsaren Marcus Aurelius dör/mördas utnämner han General Maximus (Russell Crowe) till sin efterträdare, för att återställa makten till senaten. Detta uppskattas inte av sonen, Commodus, som dömer Maximus till döden och utplånar hans familj.
Gladiator satte en ny standard för historiska actionäventyr. Det kom många filmer under 00-talet som tydligt inspirerats av Ridley Scotts mästerverk, men ingen kom egentligen i närheten. Varför? Ja, delvis för att Gladiator är en mycket stark film rent hantverksmässigt givetvis, men också för att karaktärerna är mer mångbottnade än i de flesta andra filmer som försöker efterlikna den.
Ta Commodus exempelvis. Joaquin Phoenix spelar honom som Eric Clapton spelar elgitarrr, det vill säga omänskligt bra. Han är ingen simpel ond skurk, utan en självdestruktiv men ändå egocentrisk psykopat. Som jag skrivit tidigare på listan: väl genomarbetade motpoler (skurkar), karaktärer av kött och blod, lyfter alltid filmer. Det är inte sällan som den onda karaktären är mest och bäst ihågkommen.
För övrigt ser jag fram emot nästa Ridley/Crowe-samarbete, som också det är en film med historiskt tema. I maj nästa år ska Robin Hood ha premiär. Kan de upprepa succén med Gladiator, tio år senare? Vi får väl se.
6. The Lord of the Rings: The Two Towers (2002)
Den andra filmen i trilogin är den jag anser har bäst actionscener. Om jag bara ska bedöma filmer efter stora krigsscener och skildring av slag, så är det här förmodligen världens bästa film. Den är bättre än den tredje filmen, jag tycker den här har större djup och tar mer tid på sig för att utforska världen och berätta historien.
Plus alltså de mastodontiska slagen. Attacken mot Helm's Deep var det häftigaste jag sett i filmväg när jag såg den på bio, och den känslan lever kvar och spelar förstås in när jag rankar filmen så här högt.
5. Moulin Rouge! (2001)
För dess musik. För den galna idén att tonsätta en musikal som utspelar sig år 1899 med musik från 80- och 90-talet. För modet att låta Nicole Kidman sjunga, när hon aldrig gjort något liknande förut (Ewan McGregor, den fuskaren, hade tydligen sjungit i filmer tidigare). För kläderna, för miljön, för mustascherna. För kärleken, sorgen, hatet.
4. The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)
Det går inte att komma ifrån att en sån här lista baseras inte bara på filmernas kvalitet, utan också på ens personliga upplevelser av filmen som sådan. Den första filmen i LOTR-trilogin var den som gjorde överlägset mest intryck på mig - jag vet inte hur många gånger jag sett den - och det avspeglas i att jag sätter den högst av de tre.
Peter Jacksons trilogi är ett mästerverk. I denna första del sätts tonen för hela schabraket, och vilken ton sen! Jag satt bara och gapade över miljöerna, ljussättningen, effekterna, kameraåkningarna och karaktärsdesignen första gången jag såg den. Det är mitt överlägset största filmminne, och första gången jag upptäckte att jag inte längre kunde se - även om jag kunde misstänka - om något var datorgrafik eller inte.
Därför är The Fellowship of the Ring mest episk för mig, en sann mastodontfilm i dess allra bästa bemärkelse. Det den saknar i stora krigsscener tar den igen med råge när Tolkiens värld i maklig takt rullas ut för våra ögon.
3. Inglorious Basterds (2009)
Vågat högt med tanke på att jag bara sett den tre gånger? Inte alls. Redan första gången jag såg den, på bio, så visste jag att detta kommer vara en absolut favorit många år framöver.
Tarantino gör det alltså igen. Grundhandlingen är tämligen enkel: Hämnd. Oväntat va? En grupp amerikansk-judiska soldater ska infiltrera tredje riket och döda så många nazister de kan, och en fransk-judisk flicka gömmer sig under falsk identitet. That's about it.
Som vanligt lyfter Tarantinos dialoger filmen. Det som annars skulle varit en snygg (konstnärlig, rent av) våldsfilm blir istället en väldigt våldsam thriller. Mellan allt skjutande och dödande är det långa tagningar, med långa dialoger. Det ligger alltid något otäckt och lurar i denna film, i synnerhet i de scener där naziofficeraren Hans Landa (Oscar-statyett-välspelad av Christoph Waltz) tar plats.
Christoph Waltz gör verkligen en insats i absolut världsklass. Han har liksom förmågan att, med ytterst små medel, få Hans Landa att växla mellan belevrad gentleman och mordisk psykopat. Leendet tynar bort, den vänliga blicken blir plötsligt stenhård, tonfallet blir inte högre men meningarna kortare. Man anar monstret bakom fasaden hela tiden, och det är mycket otäckare än att få se monstret hela tiden.
Som alltid är det vansinnigt snyggt. Tarantino kan förmodligen inte göra en ful film. Musiken sitter också som en smäck. Skådisarna gör ett bra jobb överlag, Brad Pitt är emellanåt hysteriskt rolig som sydstatsofficer. Jag gillar också verkligen att Tarantino låtit tyskarna prata tyska, och engelsmännen engelska, och fransmännen franska - istället för att låta alla prata engelska med brytningar. Det funkar alldeles utmärkt, och jag hoppas så många som möjligt tar efter.
Så sammanfattningsvis: en mycket snygg, välspelad, otäck, våldsam och även ibland rolig film.
Trailer finns här.
2. Kill Bill Vol. 1 (2003)
Tarantino igen? Är han galen? Ja, det är mycket möjligt. Hämnd. Film som konst. Våld. Dialoger i världsklass. Karaktärer utan motstycke i andra actionfilmer. Kitsch. Kanske världens bästa soundtrack någonsin.
Kill Bill Vol. 1 är ungefär som Vol 2. fast mer av allting. Det känns lite som Quentin Tarantino brände sitt bästa krut på första delen, men det gör ingenting. Vi har ju del 1 att glädjas åt tack vare det.
1. Batman: The Dark Knight (2008)
Ja, detta är decenniets bästa film. Den kombinerar alla viktiga element till den bästa helheten. Manuset har allt ett bra manus ska: en spännande solid story som engagerar, överraskar och som naturligt kan växla tempo beroende på scen. En dialog som känns trovärdig, som är rapp, humoristisk. En miljö och scenografi som klarar av att förstärka både manus, dialog och kostymer. En regissör som kan hantverket, och som vet hur man använder kameraåkningar, vinklar och inzoomningar till bästa effekt. Samt, givetvis, oerhört välcast:ade skådespelare, som dessutom levererar antingen vad de ska - eller lite till.
Jag säger det igen. Motpolen, eller som man säger inom författarkonsten, antagonisten, är oerhört viktig för att en film av denna typ ska bli framgångsrik. I The Dark Knight ställs Batman mot Jokern. Som alla säkert är fullt medvetna om spelas han av Heath Ledger, som fick en postum Oscar för sin fullständigt briljanta gestaltning. Han tar en väl etablerad karaktär och gör honom till en helt egen, mycket mer trovärdig och otäck, personlighet.
Så mycket har sagts om Ledgers prestation att jag stannar där. Det är inte bara han som briljerar. I princip alla roller är utmärkt tillsatta och i princip alla levererar. Christian Bale (han har tre huvudroller på min topp 25-lista, är han månne då decenniets skådis?) är i mitt tycke den givet bäste skådisen som gestaltat Batman, och han gör dessutom en mycket, mycket trovärdig och flerbottnad Bruce Wayne (vilket inte ska underskattas).
Aaron Eckhart, som spelar Harvey Dent, är en annan som gör en prestation utöver det vanliga. Liksom Gary Oldman, alltid sevärd - en skådis med väldigt hög lägstanivå.
Jag har vridit och vänt på listans fem första filmer, och till sist kommit till denna slutsats. Ser man till helheten så är Batman: The Dark Knight 00-talets bästa film. Det finns snyggare filmer, det finns roligare filmer, läskigare filmer och filmer med bättre dialoger; men i slutänden kan du inte slå ett komplett och rejält hantverk.
Bubblare på ovanstående lista är:
Wall-E (2008), Shrek 2 (2004), Walk the Line (2005), The Others (2001)
måndag, december 21, 2009
Ett julsvep
Undertecknad är på kompledighet och planerar att läsa mycket mer än han skriver den närmaste tiden. Jag har en del skönlitteratur att ta tag i.
Därför endast kortare svep denna dag.
* * *
Att landshövdingefunktionen är omodern bevisas inte minst av SR Kalmars nyhet om vad skattepengarna används till.
* * *
Sverigedemokraterna i Kalmar kom in i kommunfullmäktige år 2006. De har ännu inte presenterat något eget budgetförslag. Barometern ringde upp gruppledaren Thoralf Alfsson och frågade varför. "Den kommer ändå bara bli nedröstad" säger han, och det har han förmodligen alldeles rätt i. Sittande majoriteter tenderar nämligen, inte förvånande, att rösta på den budget de själva arbetat fram under ett antal veckors kompromissande och räknande.
Poängen med att lägga en budget i opposition är snarare att visa på ett helhetsalternativ, inte minst gentemot väljarna.
Alfsson påstår i Barometern också att media aldrig skriver något om SD. Inte så konstigt kanske, om de exempelvis inte har några budgetförslag att skriva om...
* * *
För dig som inte är klar med julklapparna har Björn Brändewall ett förslag: Ge bort bistånd från Läkarmissionen i julklapp.
* * *
DN:s bilsajt "Allt om motor" skriver att bara en femtedel av de som fångas på bild av en fartkamera döms till böter. Förvånande lågt, med tanke på hur effektiva de sägs vara...
* * *
SCB:s mätningar visar att Kalmar, tillsammans med Malmö, har störst andel "hårdgjorda ytor" av de svenska städerna. Det vill säga; Kalmar och Malmö har mest asfalterad och stenlagd yta etc.
Det finns anledning att se över till gången på grönområden i Kalmar. En grönstrukturplan vore ett bra första steg. Det sägs att den är på gång, men det har vi å andra sidan hört i några år nu.
* * *
Slutligen instämmer jag när Östrans ledarskribent Peter Akinder skriver att december varit en tuff månad för regeringen. Jag anser dock, till skillnad från honom, att den förda politiken i huvudsak är rätt.
Staten ska nämligen inte driva bilfabriker, inte ens i väntan på en köpare som kanske inte ens finns. Den sjukförsäkringsreform som Akinder beskriver som "hjärtlös" är allt annat, särskilt i jämförelse med hur det såg ut under den förra regeringen.
Därför endast kortare svep denna dag.
* * *
Att landshövdingefunktionen är omodern bevisas inte minst av SR Kalmars nyhet om vad skattepengarna används till.
"Residens, löner, husfruar och kockar som lagar maten till olika bjudningar, chaufförer som kör landshövdingarnas bilar, inhyrd konst plus det som spenderas på resor och representation kostar sammanlagt över 80 miljoner kronor på ett år."Här är jag överens med t ex Christer Jonsson, när de nya regionerna är operativa så måste landshövdingerollen förändras radikalt. Mer tjänstemannastuk, mindre majestätiskt.
* * *
Sverigedemokraterna i Kalmar kom in i kommunfullmäktige år 2006. De har ännu inte presenterat något eget budgetförslag. Barometern ringde upp gruppledaren Thoralf Alfsson och frågade varför. "Den kommer ändå bara bli nedröstad" säger han, och det har han förmodligen alldeles rätt i. Sittande majoriteter tenderar nämligen, inte förvånande, att rösta på den budget de själva arbetat fram under ett antal veckors kompromissande och räknande.
Poängen med att lägga en budget i opposition är snarare att visa på ett helhetsalternativ, inte minst gentemot väljarna.
Alfsson påstår i Barometern också att media aldrig skriver något om SD. Inte så konstigt kanske, om de exempelvis inte har några budgetförslag att skriva om...
* * *
För dig som inte är klar med julklapparna har Björn Brändewall ett förslag: Ge bort bistånd från Läkarmissionen i julklapp.
* * *
DN:s bilsajt "Allt om motor" skriver att bara en femtedel av de som fångas på bild av en fartkamera döms till böter. Förvånande lågt, med tanke på hur effektiva de sägs vara...
* * *
SCB:s mätningar visar att Kalmar, tillsammans med Malmö, har störst andel "hårdgjorda ytor" av de svenska städerna. Det vill säga; Kalmar och Malmö har mest asfalterad och stenlagd yta etc.
Det finns anledning att se över till gången på grönområden i Kalmar. En grönstrukturplan vore ett bra första steg. Det sägs att den är på gång, men det har vi å andra sidan hört i några år nu.
* * *
Slutligen instämmer jag när Östrans ledarskribent Peter Akinder skriver att december varit en tuff månad för regeringen. Jag anser dock, till skillnad från honom, att den förda politiken i huvudsak är rätt.
Staten ska nämligen inte driva bilfabriker, inte ens i väntan på en köpare som kanske inte ens finns. Den sjukförsäkringsreform som Akinder beskriver som "hjärtlös" är allt annat, särskilt i jämförelse med hur det såg ut under den förra regeringen.
fredag, december 18, 2009
Fokusera framåt, det går att komma igen
General Motors besked att de lägger ner SAAB kommer dessvärre inte som en jätteöverraskning. Trots att alla inblandade jobbat stenhårt med att försöka finna en lösning - GM betonar att de fått stort stöd av regeringen - så gick en vidareförsäljning till sist inte att lösa inom de tidsramar som GM satt upp. På slutet dök det tydligen upp nya och tidigare okända problem, och därför väljer de nu att avveckla.
Nu måste man titta framåt. Jan Björklund (FP) kommenterar:
"Men nu tvingas vi vända blad och gå vidare. Nu måste fokus ligga på dem som drabbas mest, de anställda och deras familjer. Att ge dem nya framtidsmöjligheter och nytt hopp ska ges högsta prioritet."
Det går att komma tillbaka. Volvoverken i Kalmar la ner 1994 och nu växer det upp nya verksamheter i och omkring den gamla byggnaden. Omställningen har gjorts förut, Trollhättan borde kunna göra samma resa som Kalmar. Visst, det är en svår och smärtsam process, men det går.
Inte oväntat finns det politiker som oseriöst nog försöker vinna politiska poänger av GM:s beslut. Språkröret Peter Eriksson (MP) - som alltså representerar ett parti som till råga på allt vill minska bilkörandet - säger att nedläggningen är ett misslyckande för regeringen. Mark Klamberg kallar det för "ohämmad populism" och det är bara att instämma.
Nu måste man titta framåt. Jan Björklund (FP) kommenterar:
"Men nu tvingas vi vända blad och gå vidare. Nu måste fokus ligga på dem som drabbas mest, de anställda och deras familjer. Att ge dem nya framtidsmöjligheter och nytt hopp ska ges högsta prioritet."
Det går att komma tillbaka. Volvoverken i Kalmar la ner 1994 och nu växer det upp nya verksamheter i och omkring den gamla byggnaden. Omställningen har gjorts förut, Trollhättan borde kunna göra samma resa som Kalmar. Visst, det är en svår och smärtsam process, men det går.
Inte oväntat finns det politiker som oseriöst nog försöker vinna politiska poänger av GM:s beslut. Språkröret Peter Eriksson (MP) - som alltså representerar ett parti som till råga på allt vill minska bilkörandet - säger att nedläggningen är ett misslyckande för regeringen. Mark Klamberg kallar det för "ohämmad populism" och det är bara att instämma.
torsdag, december 17, 2009
Spökar det i Barn- och ungdomsnämnden?
Björn Brändewall (FP) har uppenbarligen gått och blivit osynlig. Trots att han var väldigt verbal vid nämndsmötet i november så påstår nämndens ordförande att han inte begärde ordet under hela mötet.
Nu motsägs ordföranden av ett protokoll som hon själv justerat, där det bland annat framgår att Brändewall yrkade på förslag och röstade nej vid voteringar. Det undergräver ordförandens påstående en aning, kan man tycka.
Jag väntar därför med spänning på nästa "fantasifulla" förklaring från socialdemokraterna. Spökar det månne i protokollen? Kommer sossarna i så fall införa lite nya ofinansierade mål för att låtsasåtgärda eventuella övernaturliga fenomen?
Eller kommer man ta till storsläggan och starta ett projekt (Kalmar kommun gillar projekt) för spökutdrivning? Och i så fall: Who you gonna call?
Nu motsägs ordföranden av ett protokoll som hon själv justerat, där det bland annat framgår att Brändewall yrkade på förslag och röstade nej vid voteringar. Det undergräver ordförandens påstående en aning, kan man tycka.
Jag väntar därför med spänning på nästa "fantasifulla" förklaring från socialdemokraterna. Spökar det månne i protokollen? Kommer sossarna i så fall införa lite nya ofinansierade mål för att låtsasåtgärda eventuella övernaturliga fenomen?
Eller kommer man ta till storsläggan och starta ett projekt (Kalmar kommun gillar projekt) för spökutdrivning? Och i så fall: Who you gonna call?
De 10 bästa tv-serierna under 2000-talet
Är inne i en intensiv slutspurt inför julhelgen, så det blir inte så mycket bloggande. Tur då att jag förberett bland annat denna lista, som alltså är min rankning av de 10 bästa tv-serierna under 2000-talet.
Som vanligt är min definition av 2000-talet åren 2000-2009. TV-serier som började sändas innan år 2000 är diskade. Även om Simpsons, South Park, The Sopranos eller Family Guy är vansinnigt bra serier så får de alltså ingen plats här på listan.
10. The Tudors (2007-)
Som historieintresserad finns det få saker som uppskattas mer än historiska draman. The Tudors handlar om Henrik VIII av England och hans liv, och även livet vid hovet kring kungen. Det var en mycket turbulent tid i Englands historia, och autentiska händelser och personer vävs samman i en mycket lyckad kombination av intriger, lust, konflikter och ond bråd död.
9. 24 (2001-)
Det är i princip omöjligt att göra en sån här lista och utelämna "24". Banbrytande ("realtid"), spännande och välskrivet. Kiefer Sutherlands stora comeback, och given på denna lista. Var dock, i mitt tycke, bäst de första säsongerna.
8. My name is Earl (2005-2009)
En favorit bland amerikanska icke-animerade komediserier. Klanten Earl har en lista på folk han gjort orätt, och ska enligt karmans logik försöka gottgöra dem alla. Något som visar sig svårare än man tror ibland, i synnerhet eftersom nästan alla övriga karaktärer oftast stjälper snarare än hjälper.
7. Kitchen Nightmares (2004-)
Man kan med fog påstå att 2000-talet var Gordon Ramsays årtionde. Allt som den arge kocken (e.g. köksmästaren) tog i blev till guld. Kitchen Nightmares var början till det tv-imperium som nu även innefattar t ex "Hell's Kitchen" och "Cookalong live". I mitt tycke är dock Ramsay som bäst när han gör rent hus på misskötta restauranger. Den engelska upplagan känns mer autentisk, och därmed bättre, om man kan leva med att den är i lite långsammare tempo än USA-versionen.
6. HippHipp (2001-2003)
Första - och enda - svenska serien på listan. Skåningarna Anders Jansson och Johan Wester lyckades verkligen hitta rätt när de skapade tv-serien HippHipp, som är typisk "brittisk" i sin uppbyggnad. Karaktärerna gör sketcherna mer än manuset. Vi minns alla skräcken från Staffanstorp, Tiffany Persson, eller Revinge-utbildaren Kaj-Åke "Kajan" Hansson och förstås "musikprofessorn" Itzhak Skenström.
I höst inleddes inspelningarna av en tredje säsong, alltså sex år efter att säsong 2 slutade. Det är mycket glädjande, och vi är många som hoppas på roliga stunder framför teven framåt hösten och vintern 2010.
Det här inslaget med Itzhak är genialiskt kul på så många sätt:
5. Scrubs(2001-)
En riktig långkörare! Scrubs är inte bara en komediserie, även om tyngdpunkten givetvis ligger på de mer eller mindre skruvade karaktärernas olika drömmar, mål och inbördes konflikter. Nej, Scrubs är nästan som en familj. Serieskaparna har inte bara lyckats göra roliga figurer, utan karaktärer som man känner för, skrattar med, och lider med.
4. Little Britain (2003-2006)
Lika omöjlig att utelämna som "24". I samma anda som Monty Python, en oerhört "brittisk" komediserie med riktigt skruvade karaktärer och dialoger. Matt Lucas och David Walliams är 2000-talets John Cleese och Michael Palin. Det går inte att beskriva serien på ett bra och kortfattat sätt, den måste ses.
3. American Dad! (2005- )
Family Guy fick som bekant inte vara med på listan. Dess skapare, Seth MacFarlane, kan dock glädjas åt att American Dad, som han också skapat, finns med högt upp på listan.
American Dad handlar om CIA-agenten Stan Smith och hans familj. Stan själv är en ärkekonservativ och okänslig knöl, som ofta hamnar i trubbel på grund av sina extremreaktionära åsikter. Familjen består av den mycket hunsade och förstående frun Francine, den rebelliska tonårsdottern Hayley, den smarte sonen Steve, guldfisken Klaus, som kan prata, eftersom han egentligen är en östtysk olympier (backhoppare) som CIA ville stoppa från att vinna guld - därför överförde de hans hjärnvågor till en guldfisk.
Sist men inte minst bland familjemedlemmarna har vi Roger, som är en utomjording som räddade livet på Stan när han jobbade på Area 51. Roger är en dekadent alien som dricker alkohol, tittar på teve och äter skräpmat.
Som ni förstår är även detta en skruvad serie, som måste ses för att förstås. Men de som tittar på Simpsons eller Family Guy känner igen sig den sjuka, ofta politiskt inkorrekta, humorn.
2. Navy CIS (2003-)
Ett "polisdrama" utöver det vanliga. I min mening bättre än en annan stor hit på 2000-talet, nämligen CSI-serierna. Seriens storhet bygger nästan uteslutande på de välmejslade karaktärerna och deras inbördes relationer. Lägg till riktigt bra skådespeleri så har du ett framgångsrecept.
Navy CIS (Naval Criminal Investigative Service) handlar om ett team som löser mordfall tillsammans. Själva grundidén är inte unik, utan det är just karaktärerna och den något morbida humor de ibland uppvisar. NCIS är både en arbetsplats man kan känna igen sig i, och samtidigt inte (de pysslar ju med mordutredningar!).
Serien har en mycket hög lägstanivå, och serien är sammanhängande - det är inte "status quo" efter ett avsnitt, utan karaktärernas agerande påverkar handlingen även i framtiden. Det bidrar givetvis också till realismen.
1. Deadwood (2004-2006)
Hah! Den var lite oväntad va? Deadwood, detta fullkomligt briljanta westerndrama, utspelar sig i staden med samma namn under guldrushen 1876-77. Autentiska händelser och personer vävs samman med fiction i en fantastiskt skriven serie. Dialogen är i absolut världsklass, i princip samtliga karaktärer är minnesvärda och dessutom superbt cast:ade.
Det finns ingen svag punkt i Deadwood. Alla avsnitt är små mästerverk i den stora helheten. Huvudstoryn är tiden själv, tiden som går och de händelser som uppstår i en växande guldgrävarstad. Människoöden utspelar sig hela tiden överallt, och serien följer både inflytelserika hårdkokta affärsmän och deras tjänare.
Jag har alltid haft en svag punkt för westerntemat. Eftersom Deadwood utspelar sig just i den vildaste av västern, och dessutom i stora drag är en historiskt korrekt återgivning av skeenden samtidigt som det är ett högklassigt drama, så rankar jag faktiskt denna serie som en av världens bästa någonsin. Trots att det bara blev 3 säsonger.
Serien är också (ö)känd för sina många svordomar, vilket får anses som rimligt realistiskt med tanke på vart och när den utspelar sig. Seriens skapare valde till sist att använda moderna svordomar. Dåtidens svordomar gav inte samma effekt på dagens publik som de skulle gjort på 1870-talet.
Här är en personlig favoritscen där Al Swearengen (saloonägare) försöker "muntra upp" A.W Merrick (chefredaktör på stadens tidning) som fått sina maskiner och sin redaktion sönderslagen:
Precis utanför listan:
Grotesco (2007), Drawn Together (2004-2007), Rome (2005-2007), Mythbusters (2003-) och House (2004-)
Som vanligt är min definition av 2000-talet åren 2000-2009. TV-serier som började sändas innan år 2000 är diskade. Även om Simpsons, South Park, The Sopranos eller Family Guy är vansinnigt bra serier så får de alltså ingen plats här på listan.
10. The Tudors (2007-)
Som historieintresserad finns det få saker som uppskattas mer än historiska draman. The Tudors handlar om Henrik VIII av England och hans liv, och även livet vid hovet kring kungen. Det var en mycket turbulent tid i Englands historia, och autentiska händelser och personer vävs samman i en mycket lyckad kombination av intriger, lust, konflikter och ond bråd död.
9. 24 (2001-)
Det är i princip omöjligt att göra en sån här lista och utelämna "24". Banbrytande ("realtid"), spännande och välskrivet. Kiefer Sutherlands stora comeback, och given på denna lista. Var dock, i mitt tycke, bäst de första säsongerna.
8. My name is Earl (2005-2009)
En favorit bland amerikanska icke-animerade komediserier. Klanten Earl har en lista på folk han gjort orätt, och ska enligt karmans logik försöka gottgöra dem alla. Något som visar sig svårare än man tror ibland, i synnerhet eftersom nästan alla övriga karaktärer oftast stjälper snarare än hjälper.
7. Kitchen Nightmares (2004-)
Man kan med fog påstå att 2000-talet var Gordon Ramsays årtionde. Allt som den arge kocken (e.g. köksmästaren) tog i blev till guld. Kitchen Nightmares var början till det tv-imperium som nu även innefattar t ex "Hell's Kitchen" och "Cookalong live". I mitt tycke är dock Ramsay som bäst när han gör rent hus på misskötta restauranger. Den engelska upplagan känns mer autentisk, och därmed bättre, om man kan leva med att den är i lite långsammare tempo än USA-versionen.
6. HippHipp (2001-2003)
Första - och enda - svenska serien på listan. Skåningarna Anders Jansson och Johan Wester lyckades verkligen hitta rätt när de skapade tv-serien HippHipp, som är typisk "brittisk" i sin uppbyggnad. Karaktärerna gör sketcherna mer än manuset. Vi minns alla skräcken från Staffanstorp, Tiffany Persson, eller Revinge-utbildaren Kaj-Åke "Kajan" Hansson och förstås "musikprofessorn" Itzhak Skenström.
I höst inleddes inspelningarna av en tredje säsong, alltså sex år efter att säsong 2 slutade. Det är mycket glädjande, och vi är många som hoppas på roliga stunder framför teven framåt hösten och vintern 2010.
Det här inslaget med Itzhak är genialiskt kul på så många sätt:
5. Scrubs(2001-)
En riktig långkörare! Scrubs är inte bara en komediserie, även om tyngdpunkten givetvis ligger på de mer eller mindre skruvade karaktärernas olika drömmar, mål och inbördes konflikter. Nej, Scrubs är nästan som en familj. Serieskaparna har inte bara lyckats göra roliga figurer, utan karaktärer som man känner för, skrattar med, och lider med.
4. Little Britain (2003-2006)
Lika omöjlig att utelämna som "24". I samma anda som Monty Python, en oerhört "brittisk" komediserie med riktigt skruvade karaktärer och dialoger. Matt Lucas och David Walliams är 2000-talets John Cleese och Michael Palin. Det går inte att beskriva serien på ett bra och kortfattat sätt, den måste ses.
3. American Dad! (2005- )
Family Guy fick som bekant inte vara med på listan. Dess skapare, Seth MacFarlane, kan dock glädjas åt att American Dad, som han också skapat, finns med högt upp på listan.
American Dad handlar om CIA-agenten Stan Smith och hans familj. Stan själv är en ärkekonservativ och okänslig knöl, som ofta hamnar i trubbel på grund av sina extremreaktionära åsikter. Familjen består av den mycket hunsade och förstående frun Francine, den rebelliska tonårsdottern Hayley, den smarte sonen Steve, guldfisken Klaus, som kan prata, eftersom han egentligen är en östtysk olympier (backhoppare) som CIA ville stoppa från att vinna guld - därför överförde de hans hjärnvågor till en guldfisk.
Sist men inte minst bland familjemedlemmarna har vi Roger, som är en utomjording som räddade livet på Stan när han jobbade på Area 51. Roger är en dekadent alien som dricker alkohol, tittar på teve och äter skräpmat.
Som ni förstår är även detta en skruvad serie, som måste ses för att förstås. Men de som tittar på Simpsons eller Family Guy känner igen sig den sjuka, ofta politiskt inkorrekta, humorn.
2. Navy CIS (2003-)
Ett "polisdrama" utöver det vanliga. I min mening bättre än en annan stor hit på 2000-talet, nämligen CSI-serierna. Seriens storhet bygger nästan uteslutande på de välmejslade karaktärerna och deras inbördes relationer. Lägg till riktigt bra skådespeleri så har du ett framgångsrecept.
Navy CIS (Naval Criminal Investigative Service) handlar om ett team som löser mordfall tillsammans. Själva grundidén är inte unik, utan det är just karaktärerna och den något morbida humor de ibland uppvisar. NCIS är både en arbetsplats man kan känna igen sig i, och samtidigt inte (de pysslar ju med mordutredningar!).
Serien har en mycket hög lägstanivå, och serien är sammanhängande - det är inte "status quo" efter ett avsnitt, utan karaktärernas agerande påverkar handlingen även i framtiden. Det bidrar givetvis också till realismen.
1. Deadwood (2004-2006)
Hah! Den var lite oväntad va? Deadwood, detta fullkomligt briljanta westerndrama, utspelar sig i staden med samma namn under guldrushen 1876-77. Autentiska händelser och personer vävs samman med fiction i en fantastiskt skriven serie. Dialogen är i absolut världsklass, i princip samtliga karaktärer är minnesvärda och dessutom superbt cast:ade.
Det finns ingen svag punkt i Deadwood. Alla avsnitt är små mästerverk i den stora helheten. Huvudstoryn är tiden själv, tiden som går och de händelser som uppstår i en växande guldgrävarstad. Människoöden utspelar sig hela tiden överallt, och serien följer både inflytelserika hårdkokta affärsmän och deras tjänare.
Jag har alltid haft en svag punkt för westerntemat. Eftersom Deadwood utspelar sig just i den vildaste av västern, och dessutom i stora drag är en historiskt korrekt återgivning av skeenden samtidigt som det är ett högklassigt drama, så rankar jag faktiskt denna serie som en av världens bästa någonsin. Trots att det bara blev 3 säsonger.
Serien är också (ö)känd för sina många svordomar, vilket får anses som rimligt realistiskt med tanke på vart och när den utspelar sig. Seriens skapare valde till sist att använda moderna svordomar. Dåtidens svordomar gav inte samma effekt på dagens publik som de skulle gjort på 1870-talet.
Här är en personlig favoritscen där Al Swearengen (saloonägare) försöker "muntra upp" A.W Merrick (chefredaktör på stadens tidning) som fått sina maskiner och sin redaktion sönderslagen:
Precis utanför listan:
Grotesco (2007), Drawn Together (2004-2007), Rome (2005-2007), Mythbusters (2003-) och House (2004-)
tisdag, december 15, 2009
En dokumentär med oväntad vändning
En bekant till mig, Jeppe, var med i TV4:s lokala nyheter idag:
Jag sprang på honom flera dar i rad på stan för ett par veckor sedan, då berättade han att de byggjobbare han tänkt filma (i en dokumentäruppgift om gruppdynamik) backat ur i sista stund, och sen kom han på idén att försöka dokumentera dynamiken i en grupp missbrukare. Filmandet tog dock en oväntad vändning - vilket också framgår av TV4-inslaget.
Eftersom även missbrukarna trilskades ett tag så tänkte jag tipsa honom om att försöka göra en dokumentär om en grupp politiker och dynamiken i en folkvald församling (landstinget vore ju särskilt passande i och med att de är huvudman för Ölands Folkhögskola, där han studerar), men med facit i hand var bra att jag lät bli.
Det ska hur som helst bli mycket intressant att se slutresultatet. De dokumentärfilmer som görs på Ölands Folkhögskola är överlag sevärda. Dessutom kan man få se Per Gjörloff, politisk sekreterare för Moderaterna i Kalmar, agera "mannen på gatan" om man tittar på dokumentären om livet i en pingstförsamling (ca 1/3 in i filmen).
Jag sprang på honom flera dar i rad på stan för ett par veckor sedan, då berättade han att de byggjobbare han tänkt filma (i en dokumentäruppgift om gruppdynamik) backat ur i sista stund, och sen kom han på idén att försöka dokumentera dynamiken i en grupp missbrukare. Filmandet tog dock en oväntad vändning - vilket också framgår av TV4-inslaget.
Eftersom även missbrukarna trilskades ett tag så tänkte jag tipsa honom om att försöka göra en dokumentär om en grupp politiker och dynamiken i en folkvald församling (landstinget vore ju särskilt passande i och med att de är huvudman för Ölands Folkhögskola, där han studerar), men med facit i hand var bra att jag lät bli.
Det ska hur som helst bli mycket intressant att se slutresultatet. De dokumentärfilmer som görs på Ölands Folkhögskola är överlag sevärda. Dessutom kan man få se Per Gjörloff, politisk sekreterare för Moderaterna i Kalmar, agera "mannen på gatan" om man tittar på dokumentären om livet i en pingstförsamling (ca 1/3 in i filmen).
Here on the stand, with the book in my hand*
En World of Warcraft-spelare har stämt speltillverkaren Activision Blizzard för att spelet går för långsamt. Denna långsamhet gör att det tar längre tid att utföra uppdrag, vilket då skulle göra att företaget drar in större intäkter på prenumerationsavgifter. Spelaren säger sig också ha fått bland annat depression, panikångest och Crohns sjukdom av spelet.
Som stöd för påståendet att spelet orsakar psykiskt lidande och inflammation i tarmarna så åberopar spelaren stöd från oväntat håll:
* Depeche Mode - Condemnation
Spotify: http://open.spotify.com/track/5H85hOp2oMlhMh9JlkdJP2
Som stöd för påståendet att spelet orsakar psykiskt lidande och inflammation i tarmarna så åberopar spelaren stöd från oväntat håll:
Han har kallat både Martin Gore från Depeche Mode och skådespelerskan Winona Ryder för att vittna i hans sak. De två vet också mycket om utanförskap hävdar han, vilket märks på Depeche Modes låtar och på Winona Ryders gemensamma intresse i boken Räddaren i nöden, som handlar just om utanförskap.Borde onekligen bli en intressant rättegång, om den nu blir av. Kom sedan inte och säg att verkligheten inte överträffar dikten. En så skruvad intrig hade inte ens spelmakarna bakom Phoenix Wright-serien kunnat klura ut.
* Depeche Mode - Condemnation
Spotify: http://open.spotify.com/track/5H85hOp2oMlhMh9JlkdJP2
söndag, december 13, 2009
Lektorer i skolan
I den nya skollag som utbildningsminister Jan Björklund (FP) presenterar i nästa vecka finns lektorer med - på alla nivåer. Alla lärare som har en doktors- eller licentiatexamen ska få kalla sig lektor.
Folkpartiet i Kalmar föreslog år 2004 i en motion (.doc) till Kalmar kommunfullmäktige att gymnasieskolan skulle öka antalet lektorer. Målet var att var tionde lärare inom teoretiska ämnen i gymnasieskolan skulle vara lektorer inom 10 år (dvs 2014). Som motivering skrev motionärerna bland annat:
PS.
När motionen var uppe i kommunfullmäktige så röstade vänsterpartiet mot den. I sin reservation skrev de bland annat:
Vänsterpartiet vill inte ha friskolor, och de vill inte ha lektorer. De vill inte att lärare ska kunna välja bland fler arbetsgivare än kommunen, och de vill inte att lärare ska tjäna på att ta en doktors- eller licentiatexamen.
En sådan inställning till lärarnas yrkesvillkor, och till kunskap, är skadlig för våra ungdomars och vårt lands möjligheter att konkurrera i en globaliserad värld.
DS.
Folkpartiet i Kalmar föreslog år 2004 i en motion (.doc) till Kalmar kommunfullmäktige att gymnasieskolan skulle öka antalet lektorer. Målet var att var tionde lärare inom teoretiska ämnen i gymnasieskolan skulle vara lektorer inom 10 år (dvs 2014). Som motivering skrev motionärerna bland annat:
"Lektorstjänster behövs av två skäl, dels ökar den akademiska kvaliteten på undervisningen om fler lärare har högre akademisk utbildning, dels så skapar lektorstjänster karriärmöjligheter för duktiga lärare."Antalet lektorer i gymnasieskolan har minskat stadigt under många år. Förhoppningsvis kan den nya skollagen ändra på det. Eftersom den nya skollagen inte sätter några begränsningar kan vi i framtiden också få se lektorer i grund- och förskolan.
PS.
När motionen var uppe i kommunfullmäktige så röstade vänsterpartiet mot den. I sin reservation skrev de bland annat:
"Dessutom ifrågasätter vi om det verkligen ligger någon automatik i att en forskarutbildning som ger en, visserligen avancerad men ändå oerhört smal, spetskompetens inom ett specifikt område skulle ge en högre kvalitet i den pedagogiska verkligheten."Djupa ämneskunskaper inom lärarkåren leder inte per automatik till en högre kvalitet i skolan, menar man. Det är en lögn.
Vänsterpartiet vill inte ha friskolor, och de vill inte ha lektorer. De vill inte att lärare ska kunna välja bland fler arbetsgivare än kommunen, och de vill inte att lärare ska tjäna på att ta en doktors- eller licentiatexamen.
En sådan inställning till lärarnas yrkesvillkor, och till kunskap, är skadlig för våra ungdomars och vårt lands möjligheter att konkurrera i en globaliserad värld.
DS.
Dagens citat
Hittar man hos Johan Ingerö, angående gårdagens vänliga demonstrationer i Köpenhamn (jag har lagt till länkar till det han refererar till):
"Närmare tusen människor greps av polis i samband med att stämningen på sina håll blev lite väl vänlig. Man kan fråga sig hur rapporteringen hade blivit om en hundradel så många hade gripits i anslutning till en fotbollsmatch. Miljöfrälset fortsätter åtnjuta medial immunitet, alldeles oavsett kravaller, krav på avskaffad rösträtt och kinesisk familjepolitik."
Glad Lucia!
(Bilden är från en maskerad tidigare i år. Jag lussar inte idag, utan lämnar den biten till de riktiga proffsen.)
De 10 bästa dator/tv-spelen under 2000-talet
I min serie över årtiondets bästa saker så definierar jag 2000-talet som åren mellan 2000-2009. Jag är fullt medveten om att man kan göra annorlunda, men det skiter jag högaktningsfullt i . Håll till godo!
Plats 10
The Sims
För ett antal år sedan la jag ganska många timmar på The Sims. Så pass många timmar att jag, faktiskt, började se gröna och röda kristaller ovanför folks huvuden även i riktiga livet. Då slutade jag spela, och har väl egentligen aldrig spelat det "på allvar" sedan dess. The Sims var banbrytande, eftersom det i princip var en ny genre. Idén att skapa karaktärer som du sedan fick sköta om efter bästa förmåga - bygga hus, skaffa familj m.m. - var genialisk i sin enkelhet.
Plats 9
Europa Universalis III
Ett spel jag fortfarande spelar. Europa Universalis III är ett s.k. "Grand Strategy Game", och därtill svenskutvecklat. Det påminner i sin struktur om klassiker som Civilization. Du styr en nation, inte som kung eller kejsare, utan som en slags nationsgud som även kontrollerar regentens aktioner - förutom mer jordnära saker som skattenivåer och militär strategi.
Jag gillar verkligen EU3, eftersom det innehåller så många olika parametrar och möjligheter. Vill man starta år 1453 och kontrollera Sverige, så kan man göra det. Vill man kontrollera Aragonien så går det. Framgång bygger på stadiga intäkter (via t ex handel eller skatter) och på att kunna försvara sina områden mot fientliga angrepp, inte sällan genom att bygga allianser med andra härskare.
En liten film/recension om hur spelet fungerar:
Plats 8
Grand Theft Auto: Vice city
Rockstar North/Games gjorde något verkligt stort när de släppte Grand Theft Auto III. När de sedan släppte uppföljaren Vice city tog de overkligt nog ännu ett jättekliv. Det är 80-tal, du spelar maffiasnubben Tommy Vercetti (vars röst görs av Ray Liotta) och Vice city - tydligt modellerad efter Miami - är din att erövra. Spelet är kraftigt inspirerat av amerikansk 80-talskultur som Miami Vice och Scarface.
Musiken är ingen liten del i stämningsskapandet. Tommy Vercetti kan sno en bil, slå på en radiostation och lyssna på Africa med gruppen Toto medan han glider iväg. Invånarnas kläder är rika på pastellfärger och solen lyser på det där omisskänneliga 80-talsviset.
Våldsamt? Jodå, ganska rejält. Precis som sina inspirationskällor är spelet fullt av våld, knark och sex. Samtidigt har jag själv svårt att uppröras - man ser värre saker på teve varje kväll.
Plats 7
Neverwinter Nights 2
NN2 är ett klassiskt RPG, som följer regelverket från Dungeons & Dragons 3.5 tämligen exakt. Det utspelar sig också i Faerun, som är en del i den för rollspelare välkända kampanjvärlden Forgotten Realms.
NN2:s stora styrka är själva storyn. Grafiken och spelsystemet följer samma klassiska upplägg som varit standard sedan spelet Baldurs Gate kom ut. Och varför ändra på något som uppenbarligen funkar?
Spelets svaghet är också storyn. När man väl har klarat spelet så är man inte speciellt sugen på att starta om, även om ens handlingar kan påverka andra karaktärers relation till ens egen, så är själva grundstoryn densamma. Jag har spelat NN2 två gånger med två olika karaktärer. Som tur är finns det expansions-set med nya och fortsatta äventyr.
Plats 6
NHL 2003
Okej, det ska erkännas direkt, det har gjorts bättre hockeyspel sedan 2003. Men detta är min personliga favorit, inte minst baserat på hur många timmar man förslösat framför sin Playstation 2 och detta spel. Det finns inte så mycket att tillägga.
Plats 5
Phoenix Wright: Ace Attorney — Trials and Tribulations
Föreställ dig ett spel där du spelar en advokat som, förutom att försvara din klient i rättegångar, också agerar privatdetektiv och gör egna undersökningar och förhör för att kunna stärka din klients försvar.
Föreställ dig också att spelet även innehåller fantastiska dialoger, väl utmejslade karaktärer och extremt kluriga brottsfall. Klar med föreställningarna? Bra! Det du har framför dig är Phoenix Wright-serien.
Just Trials and Tribulations är den tredje i serien, och eftersom det är min personliga favorit, så får den representera hela Phoenix Wright-serien på denna lista.
Plats 4
Tales of Monkey Island
Det första Monkey Island-spelet kom redan 1990. Året efter kom den andra och i mitt tycke bästa delen i serien. Sedan fick man vänta till 1997 innan del tre släpptes. År 2000 kom en fjärde del, som många av oss fans blev lite besvikna över.
Sedan fick vi vänta rekordlänge. År 2009 kom så Tales of Monkey Island. Lucasarts, som äger rättigheterna och utvecklat de tidigare spelen, lät Telltale Games utveckla denna "del fem", som är en miniserie uppedelad i fem episoder.
Eftersom det var första gången som ett Monkey Island-spel inte utvecklades av Lucasarts (som numera mest släpper Star Wars-spel) var man ju lite orolig. Det visade sig vara helt onödigt. Flera av veteranerna från Lucasarts har flyttat över till Telltale, och det visar sig i spelet. Tales of Monkey Island är helt i sina föregångares anda.
Dialogen är fantastisk. Storyn är välskriven och problemlösningen är välkommet logisk och i rätt Monkey Island-nivå. Det blir aldrig långsökt, och även om man fastnar ibland så blir det aldrig frustrerande, eftersom miljöerna och karaktärerna ändå håller intresset vid liv.
Nu hoppas jag Lucasarts fortsätter låta Telltale utveckla detta koncept. Monkey Island passar sällsynt väl att göra miniepisoder av (det är så Telltale jobbar i alla sina spel).
Exempel på gameplay, från början av del 1 (typ inga spoilers):
Plats 3
Football Manager 2009
Ack, så många, många, många, många timmar man tillbringat framför managerspel. Herregud. Tänk om man ägnat lika mycket tid till att göra sit-ups? Eller lära sig ryska? Då kunde man skrämma folk med sitt sexpack, eller glida omkring i Moskva utan problem vid det här laget. Eller både och!
FM 2009 är den senaste versionen i serien (som tidigare hette Championship Manager) jag själv äger. För den fotbollsintresserade, och den taktiskt intresserade, är dessa spel rent livsfarliga. Timme efter timme dammsuger man världens alla klubbar efter talangen som kan lyfta ens mediokra trupp till stordåd. Vågar man lita på vad en scouter säger, eller är de inkompetenta klantar när de påstår att den där 17-årige argentinaren kan bli en världsklasspelare?
Vad ska jag välja för spelsystem? Passar min 4-5-1-uppställning med ett snabbt och direkt spel mot motståndarlagets långbollande 4-4-2? Ska jag beordra mina defensiva mittfältare att tackla extra hårt, eller vågar jag inte riskera en utvisning? Borde min ålderstigna mittback fundera på en tränarroll, eller passar han inte för det?
Och hur passar vårt nya mångmiljonförvärv in i laget? Vi har ju hört från scouterna att hans inställning kanske inte är den bästa - kommer han fungera med sina kollegor eller blir det interna stridigheter?
Man har aldrig tråkigt i ett fungerande managerspel. Matcher måste vinnas, truppen - även de som inte får spela - måste hållas på gott humör, träningen måste läggas upp på bästa sätt, ekonomin får inte rusa iväg, fansen måste hållas nöjda, styrelsen vill se sina mål uppnås. Låter det lätt? Hur lätt är det när man dessutom lägger in parametrar som skador, avstängningar, missnöjda spelare, interna konflikter, bortdömda mål, spelare som kräver extrema lönehöjningar, en arena som måste renoveras och mycket mycket mer.
Plats 2
Championship Manager 00/01
Åh ja. Som FM 2009, fast äldre. Det här managerspelet har jag spenderat säkerligen tusentals timmar framför. Jag skojar inte. Här fanns allt, och lite till. Faktum är att spelet kanske var för bra, sett från tillverkarens synvinkel. Jag kände inte behov av att skaffa ett nytt managerspel förrän just FM 2009 kom.
Det finns få saker som jag tycker är roligare att spela än fotbollsmanager-spel. Men uppenbarligen finns det ett spel som jag tycker var bättre under 2000-talet. Nämligen...
Plats 1
Grand Theft Auto: San Andreas
Det här spelet har allt. ALLT. Det är ett action/äventyr/bilspel/drama/rollspel/simulatorspel. Och lite till!
Jag kan inte ens börja beskriva hur mycket jag spelade GTA:SA när jag ägde en Playstation 2. Det fanns alltid nya saker att upptäcka, nya hopp att göra med motorcyklar, nya berg att flyga till, nya sätt att spränga bilar.
Jag låter ett par videos förklara storheten i spelet. Man kan antingen utföra uppdrag som driver spelets huvudhandling framåt (känsliga tittare varnas så smått):
Eller göra lite som man vill i den gigantiska och intressanta världen. Exempelvis rada upp en massa stulna polisfordon och spränga dem i luften:
Ett helt fantastiskt spel, med otroliga miljöer och mängder av saker att upptäcka och göra, helt enkelt.
(Jag bör också säga att jag ännu inte haft äran att spela det nyaste spelet i Grand Theft Auto-serien; Grand Theft Auto IV. Äger ingen Playstation 3 eller Xbox. Det är möjligt att det spelet hör hemma på listan, men det kan jag inte bedöma i nuläget.)
Så. Det är de 10 bästa dator/tv-spelen åren 2000-2009, enligt mig (åtminstone de bästa jag spelat). Synpunkter? Välkommen att kommentera!
Plats 10
The Sims
För ett antal år sedan la jag ganska många timmar på The Sims. Så pass många timmar att jag, faktiskt, började se gröna och röda kristaller ovanför folks huvuden även i riktiga livet. Då slutade jag spela, och har väl egentligen aldrig spelat det "på allvar" sedan dess. The Sims var banbrytande, eftersom det i princip var en ny genre. Idén att skapa karaktärer som du sedan fick sköta om efter bästa förmåga - bygga hus, skaffa familj m.m. - var genialisk i sin enkelhet.
Plats 9
Europa Universalis III
Ett spel jag fortfarande spelar. Europa Universalis III är ett s.k. "Grand Strategy Game", och därtill svenskutvecklat. Det påminner i sin struktur om klassiker som Civilization. Du styr en nation, inte som kung eller kejsare, utan som en slags nationsgud som även kontrollerar regentens aktioner - förutom mer jordnära saker som skattenivåer och militär strategi.
Jag gillar verkligen EU3, eftersom det innehåller så många olika parametrar och möjligheter. Vill man starta år 1453 och kontrollera Sverige, så kan man göra det. Vill man kontrollera Aragonien så går det. Framgång bygger på stadiga intäkter (via t ex handel eller skatter) och på att kunna försvara sina områden mot fientliga angrepp, inte sällan genom att bygga allianser med andra härskare.
En liten film/recension om hur spelet fungerar:
Plats 8
Grand Theft Auto: Vice city
Rockstar North/Games gjorde något verkligt stort när de släppte Grand Theft Auto III. När de sedan släppte uppföljaren Vice city tog de overkligt nog ännu ett jättekliv. Det är 80-tal, du spelar maffiasnubben Tommy Vercetti (vars röst görs av Ray Liotta) och Vice city - tydligt modellerad efter Miami - är din att erövra. Spelet är kraftigt inspirerat av amerikansk 80-talskultur som Miami Vice och Scarface.
Musiken är ingen liten del i stämningsskapandet. Tommy Vercetti kan sno en bil, slå på en radiostation och lyssna på Africa med gruppen Toto medan han glider iväg. Invånarnas kläder är rika på pastellfärger och solen lyser på det där omisskänneliga 80-talsviset.
Våldsamt? Jodå, ganska rejält. Precis som sina inspirationskällor är spelet fullt av våld, knark och sex. Samtidigt har jag själv svårt att uppröras - man ser värre saker på teve varje kväll.
Plats 7
Neverwinter Nights 2
NN2 är ett klassiskt RPG, som följer regelverket från Dungeons & Dragons 3.5 tämligen exakt. Det utspelar sig också i Faerun, som är en del i den för rollspelare välkända kampanjvärlden Forgotten Realms.
NN2:s stora styrka är själva storyn. Grafiken och spelsystemet följer samma klassiska upplägg som varit standard sedan spelet Baldurs Gate kom ut. Och varför ändra på något som uppenbarligen funkar?
Spelets svaghet är också storyn. När man väl har klarat spelet så är man inte speciellt sugen på att starta om, även om ens handlingar kan påverka andra karaktärers relation till ens egen, så är själva grundstoryn densamma. Jag har spelat NN2 två gånger med två olika karaktärer. Som tur är finns det expansions-set med nya och fortsatta äventyr.
Plats 6
NHL 2003
Okej, det ska erkännas direkt, det har gjorts bättre hockeyspel sedan 2003. Men detta är min personliga favorit, inte minst baserat på hur många timmar man förslösat framför sin Playstation 2 och detta spel. Det finns inte så mycket att tillägga.
Plats 5
Phoenix Wright: Ace Attorney — Trials and Tribulations
Föreställ dig ett spel där du spelar en advokat som, förutom att försvara din klient i rättegångar, också agerar privatdetektiv och gör egna undersökningar och förhör för att kunna stärka din klients försvar.
Föreställ dig också att spelet även innehåller fantastiska dialoger, väl utmejslade karaktärer och extremt kluriga brottsfall. Klar med föreställningarna? Bra! Det du har framför dig är Phoenix Wright-serien.
Just Trials and Tribulations är den tredje i serien, och eftersom det är min personliga favorit, så får den representera hela Phoenix Wright-serien på denna lista.
Plats 4
Tales of Monkey Island
Det första Monkey Island-spelet kom redan 1990. Året efter kom den andra och i mitt tycke bästa delen i serien. Sedan fick man vänta till 1997 innan del tre släpptes. År 2000 kom en fjärde del, som många av oss fans blev lite besvikna över.
Sedan fick vi vänta rekordlänge. År 2009 kom så Tales of Monkey Island. Lucasarts, som äger rättigheterna och utvecklat de tidigare spelen, lät Telltale Games utveckla denna "del fem", som är en miniserie uppedelad i fem episoder.
Eftersom det var första gången som ett Monkey Island-spel inte utvecklades av Lucasarts (som numera mest släpper Star Wars-spel) var man ju lite orolig. Det visade sig vara helt onödigt. Flera av veteranerna från Lucasarts har flyttat över till Telltale, och det visar sig i spelet. Tales of Monkey Island är helt i sina föregångares anda.
Dialogen är fantastisk. Storyn är välskriven och problemlösningen är välkommet logisk och i rätt Monkey Island-nivå. Det blir aldrig långsökt, och även om man fastnar ibland så blir det aldrig frustrerande, eftersom miljöerna och karaktärerna ändå håller intresset vid liv.
Nu hoppas jag Lucasarts fortsätter låta Telltale utveckla detta koncept. Monkey Island passar sällsynt väl att göra miniepisoder av (det är så Telltale jobbar i alla sina spel).
Exempel på gameplay, från början av del 1 (typ inga spoilers):
Plats 3
Football Manager 2009
Ack, så många, många, många, många timmar man tillbringat framför managerspel. Herregud. Tänk om man ägnat lika mycket tid till att göra sit-ups? Eller lära sig ryska? Då kunde man skrämma folk med sitt sexpack, eller glida omkring i Moskva utan problem vid det här laget. Eller både och!
FM 2009 är den senaste versionen i serien (som tidigare hette Championship Manager) jag själv äger. För den fotbollsintresserade, och den taktiskt intresserade, är dessa spel rent livsfarliga. Timme efter timme dammsuger man världens alla klubbar efter talangen som kan lyfta ens mediokra trupp till stordåd. Vågar man lita på vad en scouter säger, eller är de inkompetenta klantar när de påstår att den där 17-årige argentinaren kan bli en världsklasspelare?
Vad ska jag välja för spelsystem? Passar min 4-5-1-uppställning med ett snabbt och direkt spel mot motståndarlagets långbollande 4-4-2? Ska jag beordra mina defensiva mittfältare att tackla extra hårt, eller vågar jag inte riskera en utvisning? Borde min ålderstigna mittback fundera på en tränarroll, eller passar han inte för det?
Och hur passar vårt nya mångmiljonförvärv in i laget? Vi har ju hört från scouterna att hans inställning kanske inte är den bästa - kommer han fungera med sina kollegor eller blir det interna stridigheter?
Man har aldrig tråkigt i ett fungerande managerspel. Matcher måste vinnas, truppen - även de som inte får spela - måste hållas på gott humör, träningen måste läggas upp på bästa sätt, ekonomin får inte rusa iväg, fansen måste hållas nöjda, styrelsen vill se sina mål uppnås. Låter det lätt? Hur lätt är det när man dessutom lägger in parametrar som skador, avstängningar, missnöjda spelare, interna konflikter, bortdömda mål, spelare som kräver extrema lönehöjningar, en arena som måste renoveras och mycket mycket mer.
Plats 2
Championship Manager 00/01
Åh ja. Som FM 2009, fast äldre. Det här managerspelet har jag spenderat säkerligen tusentals timmar framför. Jag skojar inte. Här fanns allt, och lite till. Faktum är att spelet kanske var för bra, sett från tillverkarens synvinkel. Jag kände inte behov av att skaffa ett nytt managerspel förrän just FM 2009 kom.
Det finns få saker som jag tycker är roligare att spela än fotbollsmanager-spel. Men uppenbarligen finns det ett spel som jag tycker var bättre under 2000-talet. Nämligen...
Plats 1
Grand Theft Auto: San Andreas
Det här spelet har allt. ALLT. Det är ett action/äventyr/bilspel/drama/rollspel/simulatorspel. Och lite till!
Jag kan inte ens börja beskriva hur mycket jag spelade GTA:SA när jag ägde en Playstation 2. Det fanns alltid nya saker att upptäcka, nya hopp att göra med motorcyklar, nya berg att flyga till, nya sätt att spränga bilar.
Jag låter ett par videos förklara storheten i spelet. Man kan antingen utföra uppdrag som driver spelets huvudhandling framåt (känsliga tittare varnas så smått):
Eller göra lite som man vill i den gigantiska och intressanta världen. Exempelvis rada upp en massa stulna polisfordon och spränga dem i luften:
Ett helt fantastiskt spel, med otroliga miljöer och mängder av saker att upptäcka och göra, helt enkelt.
(Jag bör också säga att jag ännu inte haft äran att spela det nyaste spelet i Grand Theft Auto-serien; Grand Theft Auto IV. Äger ingen Playstation 3 eller Xbox. Det är möjligt att det spelet hör hemma på listan, men det kan jag inte bedöma i nuläget.)
Så. Det är de 10 bästa dator/tv-spelen åren 2000-2009, enligt mig (åtminstone de bästa jag spelat). Synpunkter? Välkommen att kommentera!
fredag, december 11, 2009
Man lär sig något varje dag
I morse var det luciafika på landstingshuset, med ett mycket skönsjungande luciatåg från Högalids folkhögskola.
Visst är det märkligt hur traditioner kan uppstå? En kristen martyr som dog på Sicilien på 300-talet e.Kr är 1 700 år senare lussebullar, pepparkakor, sång och ljus.
Jag kom på mig själv med att fundera på "varför just den 13:e december", och se där, Wikipedia har svaret:
Visst är det märkligt hur traditioner kan uppstå? En kristen martyr som dog på Sicilien på 300-talet e.Kr är 1 700 år senare lussebullar, pepparkakor, sång och ljus.
Jag kom på mig själv med att fundera på "varför just den 13:e december", och se där, Wikipedia har svaret:
"(...) i den julianska kalendern, den kalender vi hade fram 1753, var 13 december vintersolståndet, det vill säga årets mörkaste natt"Att vi bytte till den gregorianska kalendern år 1753 visste jag visserligen, men inte att den 13 december var årets mörkaste natt fram till dess. Man lär sig något varje dag, inte minst tack vare folkliga traditioner.
Bra, Karin Pilsäter!
Barometern plockar upp tråden kring den nya och strängare lagen mot osund konkurrens från offentliga aktörer, som jag skrev om igår. Karin Pilsäter (FP), som sitter i riksdagens näringsutskott, uppmanar frivilligorganisationerna som känner sig utsatta för osund konkurrens att anmäla Kalmarsundsregionens Renhållare till Konkurrensverket.
Jonas Löhnn (MP), som är kommunalråd i Kalmar och ordförande i KSRR, säger till Barometern att:
"Vi kommer inte att konkurrera ut någon. Tvärtom är det här en ny marknad som inte har funnits förut."
Även om KSRR:s affärsidé kan kännas ny, så är det faktiskt en existerande marknad man tänker ge sig in i. Införskaffningsmetoden för varorna kan skilja sig åt men i slutänden är det vanlig second hand-verksamhet man tänker bedriva, och det ingår inte i uppdraget som KSRR fick från början, och det inkräktar på en fungerande marknad.
Pilsäter säger att KSRR "borde ge upp tanken eller skänka allt man tjänar till frivilligorganisationerna". Eftersom kommunalförbundet tydligen inte kan skänka bort överskott så ligger det närmast till hands att KSRR ger upp tanken.
PS.
Inget fel i att kommunalförbundet försöker ta tillvara på prylar med andrahandsvärde. Det jag inte begriper är varför de nödvändigtvis behöver starta en egen säljverksamhet. Varför inte bara be frivilligorganisationerna komma och hämta saker som KSRR tror går att sälja? Det vore en miljöinsats utan tillskapande av osund konkurrens.
DS.
Jonas Löhnn (MP), som är kommunalråd i Kalmar och ordförande i KSRR, säger till Barometern att:
"Vi kommer inte att konkurrera ut någon. Tvärtom är det här en ny marknad som inte har funnits förut."
Även om KSRR:s affärsidé kan kännas ny, så är det faktiskt en existerande marknad man tänker ge sig in i. Införskaffningsmetoden för varorna kan skilja sig åt men i slutänden är det vanlig second hand-verksamhet man tänker bedriva, och det ingår inte i uppdraget som KSRR fick från början, och det inkräktar på en fungerande marknad.
Pilsäter säger att KSRR "borde ge upp tanken eller skänka allt man tjänar till frivilligorganisationerna". Eftersom kommunalförbundet tydligen inte kan skänka bort överskott så ligger det närmast till hands att KSRR ger upp tanken.
PS.
Inget fel i att kommunalförbundet försöker ta tillvara på prylar med andrahandsvärde. Det jag inte begriper är varför de nödvändigtvis behöver starta en egen säljverksamhet. Varför inte bara be frivilligorganisationerna komma och hämta saker som KSRR tror går att sälja? Det vore en miljöinsats utan tillskapande av osund konkurrens.
DS.
torsdag, december 10, 2009
Vart går gränsen för det offentliga uppdraget?
I dagens Barometern (ej online) finns en artikel om att Kalmarsundsregionens Renhållare (KSRR) ska starta en second hand-butik. Både politiker och organisationer som Stadsmissionen är upprörda, vilket är förståeligt. Nyligen kunde vi läsa att det är stopp för RIA i Nybros insamlingscontainer vid återvinningscentralen - enligt Barometern för att KSRR själva vill ha material till sin nya second hand-butik (som ska heta Retrå).
KSRR är ett kommunalförbund som ägs gemensamt av Kalmar, Mörbylånga, Nybro och Torsås kommuner. Dess uppgift är primärt att sköta kommunernas planering kring avfallshantering (se förbundsordning (pdf)). Personligen tycker jag inte det ingår i det kommunala uppdraget att driva second hand-butiker, i synnerhet när det redan finns organisationer som bedriver sådana verksamheter.
När en stor och skattefinansierad aktör som KSRR ger sig in på en - faktiskt - fungerande marknad så slår de undan benen för övriga aktörer. KSRR:s butik ska så småningom omsätta 12 miljoner kr/år, medan t ex Stadsmissionen omsätter 2 miljoner kr/år. Enligt förbundschefen finns tankar om att i framtiden anlita personal från arbetsmarknadsenheten för att reparera trasiga saker som senare kanske kan säljas.
Ni ser vartåt det barkar? Först ger sig den kommunala ärkekolossen KSRR in och slår undan benen på övriga aktörer på second hand-marknaden. Sedan tänker de, med hjälp av människor i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, ge sig in och konkurrera med olika privata reparatörsfirmor. Det tycks inte finnas några gränser där det kommunala uppdraget slutar. Om avsikten med KSRR är att expandera vidare in på fungerande privata marknader så är min uppfattning att Kalmar kommun bör lämna förbundet.
Så långt rent politiskt och ideologiskt. Nu kommer vi in på juridik.
Frågan är hur pass lagligt KSRR:s planerade expansion är. Från den 1 januari 2010 gäller ny lagstiftning om konfliktlösning vid offentlig säljverksamhet på marknaden. Regeringen försöker nämligen äntligen komma till rätta med att kommuner och landsting bedriver en osund konkurrens gentemot privata aktörer.
Lagen gäller både stat kommun och landsting, även exempelvis kommunalförbund, eftersom det är en juridisk person där kommunerna "direkt eller indirekt har ett dominerande inflytande över företaget genom ägarskap, finansiell medverkan, gällande regler eller på annat sätt" som näringsutskottet skriver i sitt betänkande.
Näringsutskottet skriver i ett pressmeddelande om den nya lagstiftningen:
"Den 1 januari 2010 kan därför Konkurrensverket, enligt förslaget, ta initiativ till att pröva fall i Stockholms tingsrätt. Om rätten anser konkurrenssituationen är snedvriden kan stat, kommun eller landsting förbjudas att fortsätta med den aktuella verksamheten."
Stadsmissionen, RIA, Röda korset och alla andra som känner sig utsatta för snedvriden konkurrens från KSRR kan alltså (efter den 1 januari) anmäla dem till Konkurrensverket. De har rätt att få sin sak prövad juridiskt, vilket jag tycker är väldigt bra.
KSRR är ett kommunalförbund som ägs gemensamt av Kalmar, Mörbylånga, Nybro och Torsås kommuner. Dess uppgift är primärt att sköta kommunernas planering kring avfallshantering (se förbundsordning (pdf)). Personligen tycker jag inte det ingår i det kommunala uppdraget att driva second hand-butiker, i synnerhet när det redan finns organisationer som bedriver sådana verksamheter.
När en stor och skattefinansierad aktör som KSRR ger sig in på en - faktiskt - fungerande marknad så slår de undan benen för övriga aktörer. KSRR:s butik ska så småningom omsätta 12 miljoner kr/år, medan t ex Stadsmissionen omsätter 2 miljoner kr/år. Enligt förbundschefen finns tankar om att i framtiden anlita personal från arbetsmarknadsenheten för att reparera trasiga saker som senare kanske kan säljas.
Ni ser vartåt det barkar? Först ger sig den kommunala ärkekolossen KSRR in och slår undan benen på övriga aktörer på second hand-marknaden. Sedan tänker de, med hjälp av människor i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, ge sig in och konkurrera med olika privata reparatörsfirmor. Det tycks inte finnas några gränser där det kommunala uppdraget slutar. Om avsikten med KSRR är att expandera vidare in på fungerande privata marknader så är min uppfattning att Kalmar kommun bör lämna förbundet.
Så långt rent politiskt och ideologiskt. Nu kommer vi in på juridik.
Frågan är hur pass lagligt KSRR:s planerade expansion är. Från den 1 januari 2010 gäller ny lagstiftning om konfliktlösning vid offentlig säljverksamhet på marknaden. Regeringen försöker nämligen äntligen komma till rätta med att kommuner och landsting bedriver en osund konkurrens gentemot privata aktörer.
Lagen gäller både stat kommun och landsting, även exempelvis kommunalförbund, eftersom det är en juridisk person där kommunerna "direkt eller indirekt har ett dominerande inflytande över företaget genom ägarskap, finansiell medverkan, gällande regler eller på annat sätt" som näringsutskottet skriver i sitt betänkande.
Näringsutskottet skriver i ett pressmeddelande om den nya lagstiftningen:
"Den 1 januari 2010 kan därför Konkurrensverket, enligt förslaget, ta initiativ till att pröva fall i Stockholms tingsrätt. Om rätten anser konkurrenssituationen är snedvriden kan stat, kommun eller landsting förbjudas att fortsätta med den aktuella verksamheten."
Stadsmissionen, RIA, Röda korset och alla andra som känner sig utsatta för snedvriden konkurrens från KSRR kan alltså (efter den 1 januari) anmäla dem till Konkurrensverket. De har rätt att få sin sak prövad juridiskt, vilket jag tycker är väldigt bra.
onsdag, december 09, 2009
The Student
Trogna läsare med gott minne minns att jag för nån månad sedan anmälde mig till kursen "Football Management I: Grundläggande ledning av fotbollsklubbar".
Jag har, till min förvåning, fått veta att jag är antagen. Mycket roligt och en spännande utmaning att bli student igen. Om jag lyckas fullfölja kursen med Godkänt betyg så finns det åtminstone en inom landstingspolitiken med formell kompetens att sköta en fotbollsförening ;)
PS.
Notera att jag kommer plugga i Växjö. Jag tror utbildningarnas innehåll och kvalitet, inte flådiga lokaler eller sjönära läge, är det som lockar studenter. Detta apropå den tragiska fixering vid kvadratmetrar, byggnader och personliga monument som finns i den lokala universitetsdebatten.
DS.
Jag har, till min förvåning, fått veta att jag är antagen. Mycket roligt och en spännande utmaning att bli student igen. Om jag lyckas fullfölja kursen med Godkänt betyg så finns det åtminstone en inom landstingspolitiken med formell kompetens att sköta en fotbollsförening ;)
PS.
Notera att jag kommer plugga i Växjö. Jag tror utbildningarnas innehåll och kvalitet, inte flådiga lokaler eller sjönära läge, är det som lockar studenter. Detta apropå den tragiska fixering vid kvadratmetrar, byggnader och personliga monument som finns i den lokala universitetsdebatten.
DS.
tisdag, december 08, 2009
Vilket luftslott!
Som utomstående förvånas man över Oskarshamns kommunala bostadsbolag Byggebos ekonomiska situation. Byggebo vill skriva av lån till kommunen för 568 miljoner kronor (!) för att klara sin ekonomi.
Bland annat har bolaget övervärderat sina fastigheter - en del bostäder i Kristineberg har värderats i samma nivå som om de låg i Stockholms innerstad. Det berättade den utredare som anlitats för att se över Byggebos ekonomi när Oskarshamns kommunfullmäktige sammanträdde i måndags.
Men det man häpnar mest över är ändå inte ekonomin, utan hur utstuderat bolaget verkar ha agerat under många år. Utredaren säger bland annat att:
Frågor som kommuninvånarna i Oskarshamn har rätt att få svar på:
Bland annat har bolaget övervärderat sina fastigheter - en del bostäder i Kristineberg har värderats i samma nivå som om de låg i Stockholms innerstad. Det berättade den utredare som anlitats för att se över Byggebos ekonomi när Oskarshamns kommunfullmäktige sammanträdde i måndags.
Men det man häpnar mest över är ändå inte ekonomin, utan hur utstuderat bolaget verkar ha agerat under många år. Utredaren säger bland annat att:
"(...) underskottet år efter år har skenat i väg utan att någon verkar ha insett problemets allvar. Och framför allt att Byggebo år efter år trixat med balansräkningen så att det sett ut som om det trots allt gått hyfsat för bolaget."Och sug på denna:
"Det finns till och med i siffrorna ett bostadsområde som har negativ avskrivning och det har jag aldrig hört talas om tidigare."Bostäderna i fråga blir alltså, enligt Byggebos sätt att ser det, bara mer och mer värdefulla ju längre de används/slits. Fantastiskt.
Frågor som kommuninvånarna i Oskarshamn har rätt att få svar på:
- Hur har detta trixande kunnat pågå utan att någon reagerat?
- Vem bär ansvaret för Byggebos usla ekonomi?
- Hur ska kommunen säkerställa att detta inte fortgår eller upprepas?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)