söndag, februari 14, 2010

Söndagsbetraktelse om provval, nomineringsprocesser och personval

Fusk har uppdagats i Stockholmsmoderaternas interna provval. En av kandidaterna till riksdagslistan betalade själv ett antal personers medlemsavgifter. Detta för att, får man förmoda, dessa gratismedlemmar skulle rösta på honom i provvalet.

Misstankar om fusk hörs nu också från andra kommuner och provval, exempelvis Haninge. Eller är det fusk?

De flesta partier använder interna provval bland partimedlemmarna för att få en tydlig bild av vilka personer som ska representera partiet. Endast medlemmar har rösträtt. Det som har hänt i Haninge är tydligen att en fritidspolitiker lagt ner mycket tid på att värva medlemmar - som enligt uppgift själva betalat medlemsavgiften - och sedan vann han provvalet tack vare dessa många nya medlemmar.

I Folkpartiet har vi inskrivet i partistadgarna att man måste varit medlem i tre månader för att få rösta i provval. Samma villkor gäller för den som vill kunna rösta på ett medlemsmöte. I övrigt finns inga restriktioner. I teorin kan en driftig medlem alltså värva ihop medlemmar i syfte att få fler röster i provvalet, under förutsättning att han är ute i något så när god tid innan provvalet äger rum.

Och det är svårt att göra något åt. Vill man ha interna provval bland medlemmarna så måste man någonstans också acceptera att risken för denna typ av taktisk medlemsvärvning kan förekomma. Det är nämligen mycket svårt att skapa ett internt regelverk där olika medlemmar har olika mycket rösträtt och samtidigt behålla sin demokratiska trovärdighet externt.

Efter att provval hållits så sammanträder en nomineringskommitté/valberedning. Den har ofta till uppgift att - utifrån provvalsresultatet - lämna ifrån sig förslag till valsedlar. Denna lilla församling har också rätt att göra förändringar, vilket ofta sker. Många partier strävar efter att ha en jämn könsfördelning på sina listor, och ofta är det fler parametrar än så som nomineringskommittén förväntas ta hänsyn till; ålder, bostadsort och så vidare.

Det är lätt att tro att nomineringskommittén innebär ett skydd mot den taktiska medlemsvärvning som jag beskrev ovan, men så är faktiskt inte fallet. Nomineringskommittén lämnar nämligen sitt förslag till ett beslutande medlemsmöte, där alla medlemmar har rösträtt...

... de medlemmar som vår teoretiske kandidat värvat i god tid innan provvalet kan alltså rösta igenom sin egen vilja på medlemsmötet, förutsatt att de antingen är tillräckligt många på egen hand, eller om de lyckas få med sig tillräckligt många av de övriga medlemmarna.

Det är ett välkänt faktum att de svenska partiernas medlemssiffror sjunkit år efter år. Dessutom är det inte alla medlemmar som röstar i provvalen. Dessa två faktorer gör det enklare för den som vill taktikvärva medlemmar att få genomslag. Ju färre som röstar, desto färre röster behövs ju för att nå toppositionen.

Och toppositionen är viktig, eftersom det svenska valsystemet gör det svårt att kryssa sig förbi kandidater ovanför - i synnerhet i stora valkretsar som exempelvis Stockholm. Eftersom du behöver 5 % av ditt partis röster i valkretsen krävs givetvis enormt många fler röster i tätbefolkade valkretsar jämfört med på landsbygden. Det är ju också just i Stockholm som frestelsen att "förbättra sina odds" verkar vara störst.

Men jag menar alltså att det är svårt att komma åt en kandidat som värvar många medlemmar i syfte att få många röster i provvalet. Så länge medlemmarna betalar sin egen medlemsavgift och blir medlemmar i tillräckligt god tid så spelar kandidaten helt enligt regelverket.

Alternativet till att ha interna provval är att bara ha en valberedning eller nomineringskommitté. Personligen tycker jag det är ett sämre system, i huvudsak för att makten då samlas vid än färre personer.

Det finns dock ett sätt att lösa dilemmat kring vilka interna nomineringsprocesser som är bäst. Nämligen att införa ett rent personval. Makten över vilka som ska representera väljarna bör ligga just hos väljarna. Varje parti borde lista sina kandidater i bokstavsordning på valsedeln, och sedan låta väljarna fälla avgörandet.

Genom ett rent personvalssystem finns inga incitament till internt fusk. Förutom att det rimligen är rätt ur ett demokratiskt perspektiv skulle ett rent personval dessutom göra partiernas arbete mycket enklare.

Uppdatering:
Anna Lundberg bloggar i samma ämne.

4 kommentarer:

Mats sa...

Det är oundvikligt att kandidater från de större orterna får flest röster i provvalen då de större orterna naturligt har fler medlemmar.
Det mesta gynnar de större städerna och den bilden förstärks för varje år.

Basse sa...

I de fall där det finns kandidater från fler föreningar/orter är det ju ombud som röstar. Varje 10-tal medlemmar ger ett ombud. Givetvis har föreningar i större orter en naturlig fördel, då dessa oftast har fler medlemmar.

Nomineringskommittén kan ju i viss mån balansera ut det, men bara till en viss gräns.

Det vore bättre att bara lista alla kandidater i bokstavsordning, så finge väljarna bestämma vem som får ta plats i de folkvalda församlingarna.

Jan Rejdnell sa...

Jag håller med i din analys. Det enda negativa med att införa rena personval är att en kommitté måste utses som godkänner kandidaten att står på listan. i ett alfabetiskt system kan vem som helst bli vald. Vän av ordning säger att vi har den möjligheten redan i dag. Visst men som kryssystemet är ordnat i dag så kommer inte en 23 plats till en valbar plats.
Ett renodlat personvalssystem fungerar både på små som stora orter.
Gå gärna med gruppen "Inför renodlade personval " på Facebook.
http://www.facebook.com/group.php?gid=275819599302&ref=ts

Basse sa...

Jag är redan med i den excellenta gruppen.

Sen är det nog ofrånkomligt att en kommitté eller valberedning måste "OK:a" de som vill stå på en valsedel. Man gör det ju ändå i ett partis namn, så partiet bör ju ha rätt att hindra exempelvis personer med uppenbara antiliberala åsikter från att stå på listan.