Min mamma har berättat att hon på den tiden fick höra att serietidningar var skadligt för barn. Lyckligtvis är hon en av de klokaste människorna jag känner. Hon tyckte det viktigaste var att jag lärde mig läsa, och hon lät mig därför läsa. Tack vare Kalle Anka kunde jag läsa innan jag började förskolan, och kanske är det därför jag idag kan tillgodogöra mig texter väldigt snabbt.
Idag påstår ingen (förutom möjligen de allra nipprigaste pseudopedagogerna) att serietidningar i sig är skadliga för barn.
Varför berättar jag detta?
Det är en bakgrund till min aversion mot den litteraturkanon som mitt eget parti lanserar till och från. Själva idén att sätta samman en lista på "bra" litteratur som alla ska förhålla sig till, och som ska användas i skolundervisningen, anser jag vara elitism.
Debatten har blossat upp igen. Svenska Dagbladets ledarskribent Johan Wennström skrev i fredags att "En statlig litteraturkanon är ingen kanonidé". Folkpartiets kulturpolitiske talesperson, Christer Nylander, replikerar i SvD:s ledarblogg att det visst är en kanonidé. Han skriver:
"Det är orimligt att påstå att all litteratur är lika värdefull. Det finns en anledning till att vissa böcker läses decennium efter decennium, sekel efter sekel. En svensk litterär kanon är förvisso föränderlig och måste så vara, men att det i vår gemensamma litterära historia finns ett antal böcker som är särskilt viktiga för utvecklingen av litteraturen i Sverige, för språket och därmed för vår förståelse av samhället, torde vara odiskutabelt."Nej, det är faktiskt inte alls "orimligt att påstå att all litteratur är lika värdefull". Det som är värdefull litteratur för mig (Kalle Anka t ex) kanske är helt meningslös skräpläsning för någon annan, och tvärtom.
I januari skrev Nylander en artikel på Newsmill med rubriken "Dags att skilja god kultur från dålig".
Vem avgör vad som är "god" kultur och vad som är "dålig" kultur? Återigen: det kan finnas kultur som jag gillar, men som andra avskyr. Vad ger mig rätten att sätta mina egna preferenser över någon annans? Varifrån kommer idén att kvalitetsklassa något så totalt individuellt som kultur- och litteraturupplevelser?
Oavsett vem som skulle få "äran" att upprätta en litterär kanon - må det vara politiker, litteraturvetare eller Svenska Akademien - så kommer ingen bli helt nöjd. I Norge - där man infört litteraturkanon - har det enligt Wennströms svar till Nylander riktats kritik mot deras kanon då man utelämnat litteratur före 1700-talet. Återigen: ingen kommer bli helt nöjd.
Då är det bättre att vi själva, var och en som fria individer, avgör vad vi själva anser vara värdefull litteratur. Individens fria läsval är mycket bättre än statliga påbud och listor över "lämplig" bokläsning.
Vad tänker man sig att uppnå? Tror man på allvar att folk i allmänhet lägger deckaren eller fantasyboken åt sidan för att traggla Strindberg bara för att statliga ombud tycker att den sistnämnde håller högre kvalitet? Tror man på allvar att barn finner läsningen lustfylld om de tvingas läsa "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" istället för t ex "Sune och klantpappan"? Vad får barn för känslor gentemot böcker när läsningen präglas av tvång istället för eget val?
Det smärtar mig faktiskt att ett liberalt parti - mitt parti - driver såna här frågor. En litteraturkanon är en kollektivistisk och elitistisk idé, byggd på vanföreställningen att experter och politiker har monopol på vad som menas med "kvalitet" och därmed vad som utgör en god "bildning".
11 kommentarer:
Jag håller med dig, men jag kan också hålla med om att det finns många litterära verk som är betydelsefulla ur ett kuturhistoriskt perspektiv. Jag minns att när jag skulle börja på high school i USA fick jag sommaren innan ut en lista över "bra att läsa"-böcker. Det var en rejäl lista med säkert ett par hundra titlar som man kunde välja några stycken från om man ville. Gullivers Resor, De Tre Musketörerna och Odysséen var några av böckerna jag läste som resultat, och det är jag rätt glad att jag gjorde.
Ska de nu absolut ha en litteraturkanon ska de således se till att den är rejäl, mångfaldig och framför allt frivillig.
Tack Basse.
Kunde inte sagt det bättre själv.
Det viktiga är inte vad som läses utan att det läses.
Let me buy you a beer.
Lé Bex: Problemet är att man skriver folk på näsan. I bästa fall blir människor förbannade när staten ska ta på sig rollen som allas goda smakråd, i värsta fall börjar folk skämmas över sin läsning.
Det är inget fel i att lärare i skolan tipsar om klassiska böcker, men därifrån till statligt "rekommenderade" böcker och utnämnda smakdomare som ska bestämma vad som är "bra" eller "värdefull" litteratur är steget långt.
Själv läste jag t ex Skattkammarön, Kung Salomos skatt, Gudfadern, Röde orm och andra klassiker i skolan, och det berodde på att läraren var en fena på att "sälja" böckernas innehåll till oss snorungar.
Mats: En Newcastle Brown Ale, bitte :D
Det är den inställning som du förespråkar som håller på att göra svenskarna kulturellt urarva. Skolan bör tvärtom ge alla elever en grundläggande genomgång av klassikerna i den svenska och västerländska litteraturen. Det är OK att läsa populärlitteratur (i min egen läsdiet som liten ingick såväl Kalle Anka som Tvillingdeckarna), men i skolan ska Homeros och Fröding ha företräde. Kulturarvet ska inte vara ett tillval.
Tillägg: Som med all kultur gäller givetvis att de gustibus osv. Men även om det inte finns objektivt tillämpbara kriterier för kvalitet, förstår jag inte hur man kan hävda att Liza Marklund och Selma Lagerlöf skulle vara likvärdiga, eller för den delen Kalle Anka och Shakespeare (det sistnämnda säger jag, trots att jag är en stor beundrare av Carl Barks alster).
Jens: Jag förstår inte riktigt varför man ens behöver rangordna litteratur genom att göra en kanon. Låt folk läsa vad de vill, utan statlig inblandning, rådgivning eller rekommendation.
Jag tycker verkligen inte Liza Marklund är jämförbar med Selma Lagerlöf, men bara för att det är min (och förmodligen en majoritets) åsikt så betyder inte det att Lagerlöf måste väljas framför Marklund av alla.
Sen tror jag man ska skilja på två begrepp: Olika böckers kvalitet och olika böckers betydelse.
Det är mycket lättare att bedöma vilken litteratur som haft historisk betydelse än vilken litteratur som är "bra". Det behöver man dock ingen litteraturkanon för. Det går att lösa inom reguljär svenska- och historieundervisning.
Jag har inga problem med att lärare berättar om vilka klassiska böcker som finns och vad de har betytt. Det jag vänder mig mot är att staten ska agera domare över litteraturen, när själva läsupplevelsen är så individuell som den är.
Politiker som börjar prata om "bra" och "dålig" kultur och som vill bedöma vad som är "värdefull" litteratur framstår som elitister. Elitism är farligt eftersom det ökar avståndet mellan väljare och beslutsfattare.
Alltså: Låt lärarna och eleverna avgöra vad som är lämplig litteratur för den enskilde eleven. Använd kursplanens skrivelser för att avgöra vilka böcker som kan bli aktuella att läsa.
Skolan klarar sitt uppdrag utan kanon. Och vi vuxna väljer givetvis bäst själva. En litteraturkanon är alltså helt onödig.
Skolan är inte till för att eleverna ska få lära sig precis vad de vill, utan sådant som är värdefullt, och till dessa saker hör kulturarvet. Men hur ska man kunna säga något meningsfullt om stora litterära verk, utan att ha läst dem? (Givetvis kan man inte ägna all lektionstid åt klassikerna, det säger sig självt, men man kan använda antologier. Dikter är ju perfekta att läsa i sin helhet och analysera.)
Självklart får man läsa vad man vill, men nu är det skola och inte fritid det är tal om. Man blir tvingad att lära sig saker som man inte själv har bestämt genom hela skoltiden, varför skulle litteraturundervisningen vara undantagen från den regeln?
Du talar om elitism som något ont, men faktum är att hela vårt samhälle är uppbyggd kring elitism. I alla sammanhang görs bedömningar kring vad som är bra och mindre bra. Jag blir mer misstänksam av relativism, som ofta är grundad i rädsla för att skilja ut människor som sämre. Det är detta som den socialdemokratiska flumskolan är grundad i, och resultatet har inte varit bra, minst av allt för elever från studiesvaga miljöer.
Fast en litteraturkanon är ju inte begränsad till skolans värld, den ska ju också vara en "inspiration" för även oss vuxna. Det är det riktiga förmynderiet i hela förslaget - att påtala för vuxna individer vad de borde läsa istället för det de väljer att läsa själva.
I skolan finns redan läroplaner och kursplaner som beskriver vad eleverna ska lära sig. Det räcker gott och väl. Utifrån dessa ramar kan man sedan välja bland både klassiker och nyare litteratur, och anpassa valet efter den enskilde elevens intresse eller läsförmåga.
Jag hävdar alltjämt att en litteraturkanon är onödig, oavsett om den är tänkt att användas i skolan eller i vuxenvärlden.
Precis som du är jag också, i huvudsak, misstänksam mot relativism. Ofta används det som försvar när man inte har något bättre att komma med ("Ja, jag stal från en gammal dam, men jag slog henne iallafall inte").
Likaså tror jag på absoluta sanningar i normalfallet. Men vissa saker går inte att mäta, däribland hur olika personer upplever olika kulturupplevelser. En litteraturkanon kommer av de allra flesta ses som felaktig eller ogiltig eftersom smaken är så pass individuell - och därmed blir den irrelevant för de flesta. Onödig.
Elitism, slutligen, kanske är slarvigt ordval av mig. Möjligen är paternalism bättre.
För det första tror jag nog att det vore värdefullt om det tydligare angavs i läroplanen vilka verk som anses som särskilt värdefulla. Det har ju framkommit att en del universitetslärare har funnit det svårt att föra ett normalt samtal med sina studenter pga. de senares brist på grundläggande kulturella referenser. En kanon vore värdefull, och skulle kunna integreras med läroplanen.
I fråga om en mer generellt syftande kanon, förstår jag inte faran i detta. Varför skulle det vara något att hetsa upp sig över att man låter de bästa litteraturhistorikerna i landet komma överens om en lista över de verk som de anser vara mest värdefulla, och att den publiceras som en svensk kanon? Givetvis kommer den inte att kunna tas på större allvar än vad svenskarna själva väljer att ta den, men varför skulle den vara upprörande? Varje normal människa inser ju att den är en approximation och ett förslag, som kan användas som man vill, men där syftet är att lyfta fram verk som har visat sig ha ett bestående värde över tid. Man skulle kunna jämföra det med konstmuséer, där värdefulla verk samlas.
Man kan se det som löjligt och att skriva folk på näsan, men jag tror att det är en bra idé, särskilt i vår tid där litteratur i allt väsentligt ses som förbrukningsvaror. Angående att de valen av verk för listan skulle bedömas som dåligt gjorda, tror jag att det är ett mindre problem. De flesta har liten kunskap om litteratur, och är öppna med detta. Jag tror inte att någon kommer att bli arg över att Vilhelm Moberg och Ivar Lo, inte Henning Mankell eller Jan Guillou, tas med på listan.
Jag tror att universitetslärare i alla tider haft annorlunda kulturella referensramar än sina studenter. Därmed inte sagt att de måste vara helt olika. Sen beror det lite på vad man förväntas diskutera på universitetet.
Ska man läsa vidare och bli litteraturhistoriker så ska givetvis läroplanen i gymnasiet slå fast ett antal klassiska böcker som man förväntas läsa. Men har man tänkt sig bli fysiker behöver man inte samma styrning vad eleven väljer för klassisk litteratur på svenskalektionerna.
Båda ovanstående exempel går att lösa eftersom olika utbildningar har olika läroplaner. En gemensam litteraturkanon för hela skolväsendet minskar möjligheten att hitta den individuellt bästa och optimerade läsningen sett till svårighetsgrad, intresseområden och så vidare.
Eller ja, om man gör som Bex skriver i första kommentaren, dvs gör litteraturkanonen rejäl i omfång - då pratar jag om enorm - så kommer man förstås undan mycket av de problemen. Fast om exklusiviteten minskar så tappar väl idén med kanon lite av sin charm.
De bästa litteraturhistorikerna får gärna sätta samman en lista över den litteratur de anser vara mest värdefull. Jag har dock svårt att se varför det skulle vara ett statligt ansvar att administrera detta.
Statligt bekostade och rangordnade listor över "värdefull" litteratur retar mig, eftersom det är mina skattepengar som ska användas för att berätta för mig och alla andra vad jag - underförstått - borde läsa på min lediga tid. Det känns som förmynderi.
Jag vet inte om vi kommer så mycket längre. Mitt motstånd mot en litteraturkanon är månne lite mindre nu än när jag skrev inlägget. Det beror dock på hur den utformas och hur stor omfattning av litteratur och valmöjligheter för eleverna vi talar om.
Samtidigt kvarstår mina tvivel om dess nödvändighet. Jag undrar alltjämt om det man vill uppnå (i skolan framförallt) trots allt inte går att lösa via kurs- och läroplaner.
Ursäkta att jag försvann från diskussionen! Jag håller med om att vi nog inte kommer så mycket längre i den här frågan. Tror att vi förstår varandras resonemang lite bättre vid det här laget.
Din invändning om att åsätta statliga resurser för en litteraturkanon köper jag, men jag tycker ändå absolut att den kan rättfärdigas om den integreras med skolans läroplan. Då skulle den ju fylla sitt viktigaste praktiska syfte.
Visst, det är inte många som är tvingade att ha med sig litterära kunskaper för sin karriär, lärare och litteraturvetare undantaget, men jag tycker ändå att kännedom om några grundläggande verk ur det litterära allmängodset bör finnas med i allas skolgång, oavsett om man sedan väljer att inrikta sig på fordonsteknik eller klassiska språk.
Skicka en kommentar