(V)erkligheten ställer till det

Birgitta Axelsson Edström (V) förutspådde att Folkpartiet i Kalmar kommer prata om behovet av en centralt belägen parkeringsanläggning när vi idag presenterade vår syn på framtidens Kvarnholmen och utvecklingen av stadskärnan. Vänsterpartiet är emot att tillskapa fler centrala p-platser, trots att allt fler av de befintliga parkeringsplatserna försvinner genom nybyggnationer/förtätning.

Hon fick alldeles rätt i sin spådom. Folkpartiet vill fortfarande, precis som Vänsterpartiets samarbetsparti Socialdemokraterna, se en central parkeringsanläggning. Om vi folkpartister, som hon skriver, vägrar ta till oss "insikten att det inte finns parkeringsbrist för bilar på Kvarnholmen" så är det en vägran som delas av bland andra Johan Persson (S), men honom eller sossarna vågar hon givetvis inte nämna med en stavelse.

Eftersom Kvarnholmens Centrumförening stött på kommunen angående bristen på p-platser så måste rimligen även affärsidkarna i centrum, enligt Axelsson Edström, sakna insikt. Likaså ägarna till Baronens köpcentrum, som lagt fram planer på parkeringshus. Precis som utredarna som år 2007 slog fast att det saknades 800 (!) p-platser på Kvarnholmen utifrån målet om 70 000 invånare. Ja, vi är många som verkar sakna insikt. Stackars oss oupplysta.

Slutligen en liten undran. Axelsson Edström skriver:

"Den som envisast hävdar att det saknas p-platser är FP-gruppledaren som inte ens kör bil själv. Det är väl ändå lite konstigt? Undersökning efter undersökning visar att hon har fel, men hon envisas ändå."

Varför skulle det vara konstigt? För att Folkpartiets gruppledare själv inte gynnas i första hand av den politik hon driver? Är det konstigt att driva frågor som inte innebär personlig vinning?
Eller menar hon att Folkpartiets gruppledare inte har kompetensen att avgöra om det saknas parkeringsplatser eftersom hon inte kör bil?

Mjo, har man inget faktastöd för sina teser så kan man ju alltid ifrågasätta kompetensen hos sina politiska motståndare. Och genom att blunda för faktiska omständigheter kan man uppenbarligen nå insikter som vi andra saknar. Visserligen blir sådana insikter helt värdelösa i den verkliga verkligheten, men det där med verklighet har å andra sidan sällan varit något som socialister fäst något större vikt vid när de utformat sin politik.

Avtvinga var och en efter statligt uträknad förmåga, till var och en efter politiskt bedömt behov, eller hur var det nu igen?